Gårdagen alltså. Kvällen som blev helt fantastisk och lika bra som jag hade förväntat mig. Jag menar en kombination av bästa kollegorna och rabarbermojito kan ju inte bli annat än fantastisk, right?

 

Jag älskar det där, att ha gäster över. Och kanske lite extra gäster som kommer för första gången. Gäster som nyfiket kollar runt i lägenheten och som jag stolt får förklara om alla renoveringar och projekt och byggen jag haft för mig senaste året. Gäster som dessutom hade med sig den största jordgubbsplanta jag sett. ”För att vi tyckte det fattades dig”. Jag smäller av vid sådana grejer. När människor i min närhet liksom listat ut vad jag har, vad jag inte har och vad jag kan tyckas behöva. DET är kärlek på det där smygande, värmande sättet som jag aldrig någonsin slutar förvånas över.

 
 

 

 
 

Och efter skålande i iskallt rosé och jordgubbsätande hade jag hela balkongen full av människor som har en särskild plats i mitt hjärta och denna lilla skara gör det lite vemodigt att byta arbetsplats. 4 dagar har jag kvar, 4 dagar med dem. Men det kommer ju alltid finnas tiden-efter-kontorstid och då vet jag vart jag har dem, bara ett telefonsamtal bort.

 

Och när bubblorna i rosén och mojiton hade värmt våra magar beställde vi pizza och kollade fotboll och pratade högt över både tv:ljud och musik och konstaterade att kvällar som dessa, ja de är dem som gör livet.

 
 

Och nu? Nu ska jag och mina två favoriter ut på miniroadtrip. Ha en fin dag så kikar jag in här lite senare!

 
 

 
 

 
 

 
 

Ibland går dagarna liksom i ultraspeed. Idag har varit en sådan dag så jag kör en snabbvariant på inlägg och slänger in några bilder från mitt instagramkonto. Det får liksom bli så dagar som dessa.

 

Och annars? Naprapaten gjorde underverk i morse med min bröstrygg och nacke och vi konstaterade att med de låsningar jag haft är det inte så konstigt att jag varit trött och känt av huvudvärk de senaste månaderna.

 

Så,

 

nu firar jag fredag och mindre stelhet med att bjuda över bästa kollegorna på rosé och tilltugg hemma hos mig.

Hoppas du får en riktigt härlig fredagskväll.

 
 

 
 

 
 

 
 

Igår: jordgubbar med mjölk och fotbolls VM. Nu: iväg till naprapaten som jag hoppas kan få ordning på min nacke och sedan fredagsfeeling hela dagen.

 
 

 
 

 
 

 
 

Igår hade jag en planteringseftermiddag. Dels behövdes det lite nytt grönt i hemmet och så behövde de gamla växterna lite mer kärlek i form av ny jord och näring.

 

Jag har alltid älskat växter och att bo i ett hem utan något levande grönt får mig att känna mig som om jag befinner mig på ett sterilt sjukhus. Jag måste ha det levande, det gröna och det friska runt om mig för att må bra.

 
 

 
 

Som liten lekte jag alltid utomhus och tillsammans med min tvillingsyster och vår bästa kompis Sarah levde vi under sommarhalvåret i trädgården och i föräldrarnas växthus. Vi älskade att påta i jord och att odla. När de andra barnen runt omkring oss lekte med dockor befann vi oss i ett fuktigt växthus där det doftade jord och tomatplantor. Där odlade vi physalis. Mängder av physalis och vi var i växthuset varje dag och skötte om dessa. Och som de växte! Plantorna som blev nästan två meter långa och som vi döpte till olika namn bar så mycket frukt (eller räknas det som bär?) att vi hade kunnat starta försäljning på physalis till ICA. Och vi älskade dessa plantor gränslöst och jag kommer ihåg en planta som vi döpt till Willy som vi tvingade mamma och pappa att förvara i deras tvättstuga hela vintern bara för att den inte skulle dö.

 

Sådan kärlek har jag till växter. Hade redan när jag var 6 år gammal och kommer ha även när jag är 86.

 
 

Förutom physalis grävde vi även egna trädgårdsland som vi fyllde med sallad, rädisor, ärtor och vildhallonbuskar som vi grävt upp i skogen och mirakulöst nog fick att överleva. Och så grävde vi en pool också. Haha ja. Vi grävde ett hål som var ca 1 meter djupt och 2 meter i diameter och så cyklade vi själva bort till den lokala bygghandlaren och köpte presenning för våra veckopengar som vi lade i gropen och fyllde på med iskallt vatten. 10 år gamla alltså och både trädgårdsmästare och poolbyggare. Inte illa.

 

Och utöver detta erbjöd vi oss att rensa ogräs i grannarnas rabatter i utbyte mot en peng eller en glass. Ja, till och med ogräs har en rogivande och lugnande effekt på mig.

 
 

 

 
 

Och nu? Ja, nu bor jag i lägenhet men längtar till den dag jag får ha hus och trädgårdsland och vildvuxna äppelträd och rosenbuskar. Men jag försöker göra så fint jag kan ändå. Med olivträd och pelargoner på balkongen (de enda plantorna som tycks tåla den otroliga värme som blir där) och inomhus har jag murgröna och kryddor och sommardoftande lavendel. Och även fast mina gröna fingrar inte alltid håller måttet (skyller på att jag har för mycket att göra så jag hinner inte ge plantorna den kärlek de behöver) så har jag ändå min lilla oas av grönt hemma. Min lilla oas som ändå betyder allra mest. Och jag är helt övertygad om att jag någon gång efter en karriär inom marknadsföring och foto och PR kommer äga en handelsträdgård. En egen handelsträdgård där jag får möjligheten att känna harmoni varje dag.