Jag har haft en underbar nationaldag. Har spenderat den på det sätt som jag liksom ville spendera den och dagen blev precis som jag tänkte mig. Fylld av familjemedlemmar, loppisbesök, finfika, roadtrippande, nationaldagssång och sommarblommor.

 

Åkte hemifrån medan västkuststaden fortfarande var sovande och det var bara jag och vägen och solskenet på väg mot slätterna i Skaraborg. Och i det pyttelilla samhället Eggby mötte jag upp pappa & Co för flagghissning, nationalsång och dagens första loppis. Fyndade en liten väska i skinn, beundrade hemodlade kryddplantor, vände näsan mot solen och spillde ut dagens första kopp kaffe över hela byxorna.

 
 

 

 

 

 

 

 
 

Sedan åkte vi vidare. Mot fler loppisar och möten med udda människor och en hel del åh:ande och ah:ande över de vackra miljöerna vi roadtrippade i. Det är lätt att bli hemmablind, det är det, men fy tusan vad landsbyggden är vacker alltså. Och när loppisskyltarna började ta slut mötte vi upp min syster och hennes kille som hade köpt Sverigebakelser och tillsammans hade vi finpicknick i det gröna. Med kaffe i termos och nyplockade sommarblommor vid bordet och en hel del att ta ikapp. Jag älskar det där. Naturen och familjen och vad som helst som innehåller vispad grädde. Då kan jag liksom inte be om mer.

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

Och nu? Nu är jag hemma hos mamma och ska kränga på mig löpardojjorna för en kort runda innan det vankas vin, kräftor och ostpaj.

 
 

Hoppas din nationaldag också är precis så som du tänkt dig ♥

 
 

 
 

 
 

 
 

God morgon!
 
Ja, nu kan ni ju förstås undra vad jag gör uppe såhär tidigt när jag pratat om min längtan efter sovmorgon i stort sett hela veckan. Men ja, heter man Anna och är rastlös som få och det dessutom är nationaldag, ja då finns det ingen anledning att sova bort dagen.
 
Så,

 

efter en trevlig kaffe-och-bulle-fika med Tommy som var kakaobrun efter två veckor i Miami så packade jag väskan sent igår kväll och vattnade blommorna och gjorde mig redo för att resa bort ytterligare en helg. Men denna gången ska jag inte utomlands utan hem till Skaraborgs slätter och familjen. Och det är nog så bra det.

 
 

 

 

 
 

Först väntar nationaldagsfirande med pappa och sedan har jag en obokad helg framför mig. En obokad helg som jag ska fylla med familjetid och lägre puls och fotande och direktiv om att inte boka upp något lördag kväll för då hade mamma hemliga planer, minsann.

 

Långhelg alltså. Och det ska bli så skönt.

 
 

Glöm nu inte sjunga nationalsången idag och var tacksam över allt vi har. Bjud in grannar, familj och vänner på jordgubbstårta och låt alla få njuta ledig dag och gemenskap.

 
 

 
 

 
 

 
 

Denna dag har verkligen gått i rekordfart. Och jag ska strax åka iväg till gymmet för att instruera dubbelpass som vanligt på torsdagar (tveksamt dock om det dyker upp så mycket folk när det är studenten i stan och allt) innan jag får fira kväll och långhelg på riktigt.

 
 

Och imorgon? Imorgon åker jag hem till slätterna i Skaraborg för att fira nationaldag med sång och jordgubbar och flagghissning med en del av familjen.

 

Hur firar ni? Om ni ens firar. Själv tycker jag det är lite svårt att veta exakt hur man firar nationaldagen, det är liksom inte lika inrotat som påsk, jul eller midsommar. Men nationalsång + jordgubbar känns ändå som en given kombo.

 
 

 
 

 
 

 
 

Innan jag gick hem från jobbet idag skrev jag en lista på allt som måste göras innan jag går vidare till nästa arbetsplats. Alltså jag dog. Det är liksom nu man undrar vad som egentligen hände med alla experiment på kloning och fåret Dolly? Jag känner att jag liksom hade behövt de där forskarna just nu som klonade mig till 3, eller nej 4. Då kanske jag hade hunnit med allt.

 

Och listan som blev ungefär 11 sidor längre än vad jag hade föreställt mig får mig faktiskt att bli lite stressad och hjärtat går sådär onödigt fort. Det är duktighets-syndromet inom mig. Duktigheten som säger att jag minsann borde fixa det här, borde få klart allt, borde visa att jag är den bästa de någon anställt, borde kunna erbjuda mig att jobba dygnet runt och framförallt; jag borde kunna detta själv.

 
 

 

 
 

Men det gör jag inte. Inte på länga vägar. Och att be om hjälp sitter så långt inne i mig, jag gör nästan aldrig det. I resultatet på ett av personlighetstesterna de gjorde på mig innan jag fick beskedet om det nya jobbet sa de ”det syns här att du har ovanligt hög kan-själv-känsla, stämmer det?”
 
OM det stämmer.

 
 

Men nu får jag alltså be om hjälp. Och jag hoppas den kommer. För jag vill också njuta fritid och dofta på rosor och få lite lägre puls inför sommaren.