Anna Storm – Sida 644 – Bloggare från västkusten som skriver om livet och min passion kring mat, dryck, resor, shopping och hälsa

Väskor. Något jag, efter noga letande i garderoben, insett att jag har på tok för lite av. Jag menar, jag är ju tjej. Jag borde ha minst femtioelva väskor liggandes för olika ändamål. Men nej, jag landar väl på ca stadiga 6 st.

Och det var därför jag blev så glad när jag sprang på denna i helgen.

Den är perfekt. Lagom stor för att få plats med både tidning, kamera, plånbok, eventuell tröja, liten sminkväska och andra livsnödvändiga ting. Den är stadig. Hatar när väskor liksom säckar ihop efter lite användning och när man letar efter något i väskan är det som att leta i en sladdrig julklappssäck och det tar minst åtta minuter och tre stycken tankar som jo, jag har glömt plånboken idag, innan man tillslut hittar vad man sökte efter. Och dessutom var väskan i precis rätt prisklass att det liksom inte gör något att man utökar väsksamlingen, något.

För visst är det så? Att en ny väska kan bringa liv i en gammal outfit. Jo, jag tycker nog det. Och därför känner jag mig lite extra piffig idag när jag nu ska släntra iväg från kontoret och möte upp bästa Bobo på tisdagsfika.

Väska – Accent

mars 11, 2014 anna7 Comments

Jag kan cykla, jag är inte rädd.

Okategoriserade

Sedan cyklade jag till jobbet, fredagsfin och faktiskt flera minuter i god tid. Stannade och beundrade grafittimålningarna på vägen och kände solens strålar värma i nacken. Sedan kom jag till korsningen, den enda korsning jag passerar till jobbet. Trafikljuset visade grönt för cyklister så jag cyklade över. Såg bilen komma. Såg att föraren kollade åt ett annat håll. Hann tänka miljoners miljoners tankar. Sedan small det.

Texten ovan är ett litet utdrag från texten jag skrev strax efter olyckan jag var med om i augusti förra året.

Och det är helt otroligt, nästan 7 månader har gått sedan smällen och vissa dagar känns det bara som om jag drömt alltihop medan andra dagar känns det som om det hände igår. Minnena efter olyckan blir som mest påtagliga när jag går på en trottoar bredvid en trafikerad väg. Jag tror att varje bil jag möter ska köra upp på trottoaren och köra på mig. Varje. Bil. Och jag kan bli så förbannad för just det där, att ett enda ögonblick i mitt liv, ett enda, ska göra mig livrädd för saker som jag för 7 månader sedan aldrig ens reflekterade över.

Men jag vägrar låta en rädsla styra mitt liv. Så jag underlättar. Inte undviker och inte heller trotsar min rädsla. Utan underlättar. Jag ser till exempel alltid till att gå på den sida vägen så jag MÖTER trafiken, på så sätt känns det som om jag har mer kontroll (skulle en bil vara på väg upp på trottoaren ser jag det och det finns i alla fall en chans att jag hinner undan). Att gå med ryggen mot trafiken är ett big no-no för min del. Men att underlätta, alltså. Det är fina grejer. Och jag vet att jag sakta men säkert kommer bli av med min rädsla, tiden läker alla sår, även minnen från en hemsk olycka.

Och igår? Igår vågade jag för första gången i år cykla till jobbet. Fastän jag natten till igår knappt kunde sova och vaknade flera gånger under natten med en stor ångestklump i magen. Men jag såg till att allt var förberett, för måste jag stressa och cykla blir känslorna så otroligt mycket värre. Så kvällen innan såg jag till att däcken var pumpade, kedjan var smord och hjälmen framlagd i hallen. Och så ställde jag klockan tidigt och gav mig iväg på cykeln 30 minuter tidigare än vad jag egentligen behövde. Bara för att försöka känna så mycket lugn jag kunde.

Hur det gick? Det gick bra. Över förväntan bra, faktiskt. Och jag mumlade till mig själv vid varje övergångsställe att det går bra nu, du är en duktig tjej (ja, psykologen skulle säkert ha något fint namn för det beteendet), men att klappa mig själv på axeln med jämna mellanrum hjälpte mig. Hjälpte mig att ta cykeln till jobbet och känna vinden i ansiktet och lårmusklerna bränna.

Ja, att cykla. Något som vi tar så för givet men som efter ett enda ögonblick kan kännas som att bestiga ett berg.

Men jag är på väg tillbaka och det känns så fruktansvärt skönt.

Kappa – H&M

Byxor – Lindex

Tröja – Gammal från Gina Tricot

Sjal – Gammal från Bianco

Sneakers – H&M

mars 10, 2014 anna1 Comment

Det där med lunchen.

Recept

Ja, måndagen är åter och uppdukning av långfrukost och finmiddagar får vänta tills vi har fredag-lördag-söndag igen. På veckodagarna är det matlådor som gäller. Kollegorna på kontoret skrattade högt och hjärtligt de första dagarna åt min kasse med mat jag alltid släpar med mig, men jag antar att de har vant sig nu. Vid hur mycket jag äter, egentligen.

Varje dag är det mellanmål + lunch + frukt + mellanmål + eventuellt ett mellanmål till som tas med till jobbet. Och för att jag inte ska ägna alla dygnets lediga timmar åt att förbereda morgondagens matkasse brukar jag fixa en del under helgen. Som på söndagar, till exempel. Då kör jag en veckohandling där jag planerar måndagens-fredagens matintag och handlar allt jag kan tänkas behöva. Sedan brukar jag ställa mig och laga mat. Lagar oftast 2-3 olika rätter vilket resulterar i ca 10 matlådor varje gång.

Att lägga 2-3 timmar av helgens tid åt just detta innebär så otroligt mycket mer fritid för mig på vardagarna och något som är guld värt.

Vad som fanns i dagens lunchlåda? Ja, något så sexigt som korvsallad. Men ja, namnet bedrar. Så laga den, döp den till vad ni vill och njut av en god och hälsosam lunch.

Till ca 4 personer.

2 dl matvete

ca 500 g korv av kryddig karaktär (med kötthalt över 85%)

2 paprikor

1 purjolök

Ruccola

Chiliflakes (efter tycke och smak)

Koka matvetet enligt ansvisningarna på förpackningen. Skär sedan korvarna i slantar. Stek tills de fått lite färg. Strimla purjolök och fräs mjuk i lite olja, under tiden finhackar du de två paprikorna. Blanda sedan matvete med korv, purjolök och paprika och krydda med chiliflakes. Servera med ruccola (jag hade en bit grekisk feta kvar i kylen som jag toppade det hela med).

mars 10, 2014 annaNo Comments

Att ha haft en pappa-dag.

Okategoriserade

Igår hängde jag med pappa. Det händer inte så ofta, att det liksom bara är jag och honom. Inte för att jag har något emot när vi träffas flera, men ibland är det skönt att få lite egentid med en person man saknat och inte träffat på länge.

Så,

vi tog våra bilar från var sitt håll och möttes på halva vägen. Och solen strålade och asfalten var torr under fötterna när jag svängde runt hörnet och fick syn på pappa, som stod med ryggen lutad mot husväggen och näsan vänd mot solen. Och efter kramar och vad-har-hänt-sen-senast intog vi söndagsbrunch. Det måste väl ändå hamna på topp tio här i livet. Söndagsbrunch. Tycker ni inte? Att njuta av dagens första måltid tillsammans med någon/några man tycker om och att få möjligheten att sitta ner länge och bara hämta tallrik efter tallrik av sådant man gillar. Jo, jag tycker nog det. Söndagsbrunch, på en stadig plats inom 1-10 här i livet.

Och när vi nästan fick knäppa upp översta knappen på byxorna tyckte vi att det var en bra idé att röra oss vidare. Så vi åkte på auktion. Denna gången hittade jag inget som fick mitt hjärta att slå lite extra, men att bara sitta i en auktionshall tillsammans med andra människor och se vackra saker lyftas upp och känna vibrationerna i luften innan klubban slår i bordet, ja det är nästan lika bra som att fynda, det också.

Pappa fick givetvis med sig lite fint hem och när vi sedan skildes åt var jag sådär lycklig som bara en dag tillsammans med någon älskad och solsken kan föra med sig.

Ja, det var gårdagen det. Nu? Nu har vi måndag och ny vecka. Dags att ta dagens första kopp kaffe och sätta igång med måndagens att-göra-lista.

mars 9, 2014 anna1 Comment

Tanzania part#3 – Serengeti National Park.

Resor, Tanzania / Zanzibar

THE CIRCLE OF LIFE.

Vi befann oss nu mitt i Serengeti National Park. Bland torra stepper, blöta träsk, tusentals akaciaträd och djur. Och där, mitt ute i ingenstans, låg vårt camp. Stället som skulle bli vårt hem de kommande nätterna. Och jo, ha ha jag får väl ändå erkänna att detta överträffade mina förväntningar alla gånger. Jag hade någonstans liksom räknat med några få 2-manna-tält och så en grop i marken utanför. Typ.

Men här var tälten stora, sängarna hade myggnät och de människor som var stationerade på camp:et kokade vatten åt en om man ville ta en dusch och så fanns det ett matsalstält där det serverades frukost och middag på kvällarna.Och utanför matsalstältet hade de placerat några stolar kring en lägereld. Och de ville att man, efter avslutat middag, skulle gå ut till elden. Ta med sig ett glas dryck av starkare karaktär och sedan slå sig ner. Lyssna på eldens sprakande, hyenornas ylande och sedan samtala med varandra om livet.

Små saker, men som ändå gör mig alldeles varm i hjärtat. Afrika, alltså. Det finns mycket att säga om den världsdelen och mycket hemskheter har inträffat. Men jag har aldrig mött vänligare människor än dem i Tanzania. De fanns så mycket omtanke och eftertanke i allt de gjorde.

Och vilken upplevelse det var att sova i tälten! Hela natten hörde vi hyenor, lejon, zebror och gnuer. Gnuer som rev av gräs och tuggade precis vid tältväggen, en upplevelse som gjorde att man kände sig som ett med naturen och som är svår att överträffa.

Men förutom upplevelserna på camp:et där giraffer var det första man såg när man öppnade tältöppningen på morgonen hade vi några otroliga dagar i Serengeti. Det fanns så mycket att se att man tillslut upphörde att nypa sig i armen och verkligen förstod att detta var på riktigt. Att åka på safari, alltså. Bästa jag gjort.

Hello darling.