Sedan cyklade jag till jobbet, fredagsfin och faktiskt flera minuter i god tid. Stannade och beundrade grafittimålningarna på vägen och kände solens strålar värma i nacken. Sedan kom jag till korsningen, den enda korsning jag passerar till jobbet. Trafikljuset visade grönt för cyklister så jag cyklade över. Såg bilen komma. Såg att föraren kollade åt ett annat håll. Hann tänka miljoners miljoners tankar. Sedan small det.
Texten ovan är ett litet utdrag från texten jag skrev strax efter olyckan jag var med om i augusti förra året.
Och det är helt otroligt, nästan 7 månader har gått sedan smällen och vissa dagar känns det bara som om jag drömt alltihop medan andra dagar känns det som om det hände igår. Minnena efter olyckan blir som mest påtagliga när jag går på en trottoar bredvid en trafikerad väg. Jag tror att varje bil jag möter ska köra upp på trottoaren och köra på mig. Varje. Bil. Och jag kan bli så förbannad för just det där, att ett enda ögonblick i mitt liv, ett enda, ska göra mig livrädd för saker som jag för 7 månader sedan aldrig ens reflekterade över.
Men jag vägrar låta en rädsla styra mitt liv. Så jag underlättar. Inte undviker och inte heller trotsar min rädsla. Utan underlättar. Jag ser till exempel alltid till att gå på den sida vägen så jag MÖTER trafiken, på så sätt känns det som om jag har mer kontroll (skulle en bil vara på väg upp på trottoaren ser jag det och det finns i alla fall en chans att jag hinner undan). Att gå med ryggen mot trafiken är ett big no-no för min del. Men att underlätta, alltså. Det är fina grejer. Och jag vet att jag sakta men säkert kommer bli av med min rädsla, tiden läker alla sår, även minnen från en hemsk olycka.
Och igår? Igår vågade jag för första gången i år cykla till jobbet. Fastän jag natten till igår knappt kunde sova och vaknade flera gånger under natten med en stor ångestklump i magen. Men jag såg till att allt var förberett, för måste jag stressa och cykla blir känslorna så otroligt mycket värre. Så kvällen innan såg jag till att däcken var pumpade, kedjan var smord och hjälmen framlagd i hallen. Och så ställde jag klockan tidigt och gav mig iväg på cykeln 30 minuter tidigare än vad jag egentligen behövde. Bara för att försöka känna så mycket lugn jag kunde.
Hur det gick? Det gick bra. Över förväntan bra, faktiskt. Och jag mumlade till mig själv vid varje övergångsställe att det går bra nu, du är en duktig tjej (ja, psykologen skulle säkert ha något fint namn för det beteendet), men att klappa mig själv på axeln med jämna mellanrum hjälpte mig. Hjälpte mig att ta cykeln till jobbet och känna vinden i ansiktet och lårmusklerna bränna.
Ja, att cykla. Något som vi tar så för givet men som efter ett enda ögonblick kan kännas som att bestiga ett berg.
Men jag är på väg tillbaka och det känns så fruktansvärt skönt.
Kappa – H&M
Byxor – Lindex
Tröja – Gammal från Gina Tricot
Sjal – Gammal från Bianco
Sneakers – H&M
Vad duktig du är! Själv använder jag konceptet ”undviker” . 2-årsdag imorgon för den olycka jag upplevde och jag är känslomässigt ostabil. Varm kram
som min mor säger ”livet måste gå vidare annars går man under”. vi kan alla bara röra oss uppåt och framåt efter ett trauma.
♡
Men nej!! Vad hemskt! Va försiktigt på vägarna nu… Jag blir både förbannad, ledsen och rädd när man på vägen ser och möter trafikanter som egentligen inte borde vara där, antingen kör de för fort, följer inte regler eller cyklister som kör utan lyse osv.. Hjälm reflexväst och lyse är det för min del 😉
Gillar din stil, übersnygga sneakers!!
Jag blir glad när jag läser att du vågade dig upp på cykeln igen 🙂 Jag ska faktiskt börja cykla igen efter att inte ha cyklat på sååå många år. Enda sedan jag ramlade med cykeln i en nedförsbacke, med cykeln som flög upp i luften och landade på mig och jag skrapade upp hela jävla knät och blodet forsade, så har jag varit rädd för att cykla. Detta hände när jag var typ 10 år gammal och jag är 27 år nu. Men jag ska minsann möta rädslan, ska gå och köpa en cykelhjälm i helgen till att börja med 😛