Att ha varit med om något helt fantastiskt.

There’s more to see than can ever be seen, more to do than can ever be done. Versen från Lejonkungens mest populära låt sätter verkligen ord på min resa. Afrika. Tanzania – Zanzibar. Världsdelen/landet där det bjuds på så mycket att uppleva att det på något sätt känns som om man kunde spendera en livstid där utan att ha fått vara med om hälften. Samtidigt som det känns som att komma hem, som om allt är så självklart på något sätt.

Afrika är verkligen vaggan till liv.

Det märks på människornas sätt att vara ett med naturen, på deras sätt att springa barfota på brännhet asfalt eller på stigar fulla av grus och hårda rötter. Det märks på djuren, på deras sätt att röra sig ljudlöst över savannen. Det märks på himlen, som varje natt tycks tindra likt en sjö av diamanter med alla sina stjärnor. Och det märks på språket. Här är inget slumpmässigt namnsatt. Nej, gnu heter gnu eftersom det är så djuren låter när de kommunicerar med varandra. Träden heter Sausage tree eftersom frukterna ser ut som korvar. Byar heter namn som myggornas flod eftersom risfälten i byn kräver mycket vatten och varje år lockar till sig miljontals mygg. Här har allt en mening, en betydelse, en förklaring.

Och jag? jag älskade det. Älskade att bli hänförd var femte minut och kände en sådan respekt för landet, för människorna och för djuren. Respekt blandat med förundran. Förundran över hur olika platser på vår planet ser ut. Både kulturellt, ekonomiskt, mänskligt, åsiktsmässigt och inte minst märktes det på naturen, på djuren, havet och maten.

Som ni förstår har jag svårt att formulera mig kortfattat när det gäller denna resa. En resa som varat i 14 dagar och egentligen bara varit en resa. Men som i mina ögon känns som en resa på 7 månader och en resa som egentligen är två. Först safari. Sedan sol&bad. Och jag har haft de 14 häftigaste dagarna i mitt liv och fått se saker som jag bara kunnat drömma om. Och för att det inte ska bli för rörigt för er att hänga med tänker jag att jag delar upp min upplevelse, lite. Delar upp den i delar, berättar om de nationalparker vi besökte, vad vi gjorde, vad vi såg och så berättar jag om sol och bad. Och om ett hav lika turkost som ädelstenen.

Men först? Ja, först ska jag packa upp ryggsäcken och sedan slänga mig på soffan. Drygt 20 timmars resande och i stort sett 48 timmar utan sömn sätter sina spår, som sagt.

Men jag har saknat er. Så vi hörs snart igen.