De två senaste dagarna har jag saknat solen. Saknat att vakna till morgonljus. Saknat att sitta ute under lunchen för att låta kroppen väckas till liv. Saknat att cykla till jobbet medan motljuset gör att jag får kisa med ögonen halva vägen. Saknat att ha min fladdrande kappa på mig och känna solen värma ryggen när jag går längs gatorna.
Två dagar utan sol känns som en mindre evighet.
Men,
det är fortfarande plusgrader ute och den fuktiga luften biter inte i kinderna utan känns bara som ett svalt täcke mot huden, så jag antar att det kunde ha varit värre. Dessutom utlovar SMHI sol redan imorgon och jag håller tummarna för en helg med en temperatur över tio grader och möjlighet till att dricka 11-kaffet utomhus.
