Noir Kaffekultur.

Det var ju inte bara restaurangtips jag fick av härliga Matmedvänner, nej jag fick ju även sådant som är som poesi för oss kaffeälskare – tips på bra kaféer och kaffebarer.

På söndag morgon vaknade vi tidigt och efter morgondusch och hotellfrukost begav vi oss ut på kullerstensgatorna i Malmö. Alltså, det var så varmt. Fastän klockan bara visade på tidig förmiddag låg temperaturen redan runt 30 grader och gamla stan kändes som en kokande kittel medan vi spatserade mellan husbyggnaderna. Vi strosade runt på en loppis, vandrade in och ut i butikerna och under hotellfrukosten hade jag medvetet hoppat över kaffet för att jag hellre ville ta förmiddagskaffet på någon annan plats. Och inte vilken plats som helst, nej utan på Noir Kaffekultur.

Stans bästa kaffe hävdade Mauro (som egentligen heter Marcus men är så fasligt lik Mauro Scocco att han nu går under det namnet) och när en kaffeälskare benämner orden stans bästa till en annan kaffeälskare, ja då går det liksom inte att ignorera ett besök, dragningskraften är lika stor som hos en geting som fått vittring på lite saft.
 
 
Så,
 
sagt och gjort. Vi tog oss till Noir. Och där, liksom som med allting vi hittills upplevt i Malmö, fick man känslan av att befinna sig utomlands. Kanske var det de nätta stolarna i rotting, de vita stora parasollen, människornas mumlande, de små fikonplantorna eller helt enkelt bara doften av en riktigt god espresso som gjorde att man kände sig som på besök i Italien. Och jag var såld redan de första 2 sekunderna. Jag är ganska lättsåld när det kommer till magkänslan, förstår ni. Och min magkänsla sa att här, här vet dom var de sysslar med. Och eftersom temperaturen snuddade 30-sträcket var jag inte sugen på en cappuccino utan tog istället det som mycket väl kan vara guds gåva till människan, kaffe affogato. En kula ekologisk, italiensk vaniljglass med en riktigt fin espresso hällt över sig. Alltså, jag dog.

Och att liksom bara göra ett sådant pit stop, med en kaffe affogato på en uteservering med min älskade syster innan vi åkte vidare mot havet var verkligen 10 minuter high life. 10 minuter tillsammans med andra kaffedrickare, tystnaden, mumlandet, den tryckande värmen och smaken av kaffe och glass som liksom bara smälte i munnen. Det är sådana 10 minuter som gör livet så förbannat härligt.