När klockan ringde imorse kände jag mig ungefär lika pigg som om jag sprungit ett marathon, blivit slagen i huvudet med en klubba och svalt ett rivjärn på tvären. Jag försökte ta mig upp men någonstans mellan tandborstning och planerande av dagen så undrade jag vad jag höll på med egentligen. Är man dålig ska man lyssna på kroppen så jag stängde av telefonen, rensade i dagens kalender och kröp tillbaka ner i sängen. Som en klubbad säl sov jag sedan ytterligare 3 timmar och vaknade med något lättare sinne.
Så ja,
förkylningen har inte släppt. Den verkar ha etsat sig fast ganska ordentligt och idag spenderar jag timmarna i sängen. Med en bok, rykande varmt te och raggsockarna på. För mig som är aningens (läs; väldigt mycket) av en rastlös själ är lugna timmar i sängen som en plåga, men jag vet också vad kroppen behöver och även om hjärnan vill aktivera sig så år kroppen bestämma, denna gång.
Stepsil o Zyx är bra. Krya på dig! Kram