Det årliga juldoppet.

23 december. Och sedan ett par år tillbaka innebär dan före dopparedan en väldigt härlig tradition tillsammans med några favoritmänniskor. Traditionen? Ett svettigt träningspass på gymmet följt av ett dopp i havet. Det årliga julbadet, liksom.

Och imorse hängde vi alltså på låset på gymmet och efter att ha bränt av ett härligt träningspass drog vi på oss badkläderna och åkte ut till havet. Det var en perfekt dag för vinterdopp. Minusgrader och torr luft och lite, lite snö på marken gjorde att det verkligen kändes som ett juldopp (annars brukar det ofta regna och blåsa på västkusten den här tiden på året). Väl framme vid vattnet fick jag äran att vara först i och ja, haha. Herregud. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning som man klär av sig kläderna och med darrande steg (så jävla kallt) går ut på bryggan och tänker som i ett mantra ”Varför gör jag detta?” medan man sakta kliver ner för stegen och ner i det mörka vattnet. Men väl nere? Väl nere sköljer endorfinerna över en och medan man frenetiskt gör några plaskande simtag rusar blodet i ådrorna och fyller en med en energi som är svår att förklara. När man sedan krampaktigt fattar tag i stegen och kliver upp är det ett påslag av endorfiner som är helt sjukt och min första tanke när jag kom upp var att jag ville gå i igen. Haha men sedan domnade fötter och händer bort av kylan och då tyckte jag det var väldigt skönt att stå kvar på land i min morgonrock medan Emilie klev i och gjorde årets julbad även hon.

Ja, julbadet. En fantastisk tradition och jag är så glad över att jag har vänner som är lika sugna på att maxa livet som jag.

–

Och nu? Nu sitter jag i soffan och har värmt mig med filtar, kaffe och lussebullar. Ska snart packa väskan och sedan åker jag hem till Linn, Mikael och Tage i Skövde för uppesittarkväll och mys ♥