Hej och hå hörni, jag vet inte hur många gånger jag senaste åren haft ambitionen att börja blogga igen. Inte för att bloggar kanske är det hetaste på tapeten 2025 eller att så många faktiskt tar sig tid att läsa bloggar, nej – jag har haft ambitionen att börja blogga igen då jag saknar skrivandet. När Instagram lanserades för ungefär hundra år sedan (visst känns det som om appen alltid funnits på något märkligt sätt?) så blev behoven av ord mindre och efterfrågan på bilder och videomaterial större. En nyhet som kittlade hos mig, för inte bara får jag utlopp för min passion för bilder och film, utan Instagram är också SÅ lättvindigt. En bild och en kort caption senare. Posta. Klart!
Bloggen däremot? Det ska vara mer innehåll, bilder ska tas för att komplettera texten, det ska postas, schemaläggas, skrivas och bearbetas. Ett projekt som absolut tar mer tid än Instagram men som samtidigt innehåller något jag saknar: skrivandet.
Och i förra veckan var jag (via jobbet) på ett event och mötte flera otroliga kvinnor. En av dem – Karin – kom fram till mig med insikten som slagit henne, ”Jag känner igen dig” sa hon och även om jag tänkte ”Nej, jag känner igen DIG” då hon medverkat i TV och är en mycket större profil på de sociala medierna än jag så var det också hon som kände igen mig. ”Jag har läst din blogg” sa Karin och jag överväldigades av hur världen är stor och också pytteliten på en och samma gång. Framför mig i en silvrig feststass stod denna kvinna, känd från tv och med den varmaste personlighet jag träffat och meddelade att hon läst min blogg. Jag kunde inte tro det. ”Jag älskade sättet du skrev på” förklarade hon och jag kände; jag saknar sättet jag skrev på.
För när jag bloggade som mest frekvent (i ca 14 års tid) så uppdaterade jag i stort sett bloggen dagligen. Varje dag kikade jag in här och förmedlade min dag, mina känslor, mina tankar eller framtidsambitioner. Och som jag saknar skrivandet. Det är ju en färskvara och något som, om man inte utövar det frekvent, blir något stelare. Som muskler på en kropp. Skrivandet behöver underhållas för att flyta på, för att tankarna jag tänker ska formuleras i ord och med rasande fart ska fingrarna flyga över tangenterna för att få tankar till text.
Jag saknar skrivandet och vill underhålla förmågan. För en dag vill jag skriva en bok. Jag har haft denna önskan och dröm ända sedan jag var liten och den SKA bli verklighet. Men ska jag skriva en bok (facklitterär eller skönlitterär) så vet jag att det kommer gå enklare att formulera de där hundratusentals tecken som krävs om jag håller ångan av skrivandet vid liv.
Så TACK Karin för påminnelsen om skrivandet. Jag har saknat det och jag vill använda denna plattform just till det. Hoppas ni vill följa med (igen).
åh Hurra för det! jag är en av dem som börjat lessna på IG och gått ifrån det. bloggen som format däremot, det älskar jag. ger så mycket mer att få läsa en välskriven längre text där man märker att personen som skriver verkligen lagt ner tid och energi på inlägget än alla snabba bilder med kort caption på Instagram. Så jag säger Länge leve bloggen!!! och Hurra om din blogg är tillbaka!!!
ååh så roligt att du uppskattar de lite mer välskrivna texterna, så kul att du läser min blogg – hoppas du vill fortsätta med det 🙂 ♥
Så HÄRLIGT att du är tillbaka och bloggar.
åh så roligt att du tycker det ♥
Så roligt att Du är tillbaka på bloggen igen även om jag följer Dig på IG. ❤️
ååh, välkommen hit ♥ hoppas jag kan inspirera på olika sätt på de olika plattformarna 🙂
Så roligt att du är tillbaka, har saknat din blogg. Jag läser blogg som en veckotidning. Får inspration, tankar ventileras och njuter av att läsa e text med bild.
ååh så himla kul att du är tillbaka o läser bloggen ♥
Vilken GLAD överraskning att du hittat tillbaka till blogg-lusten igen!! Ser fram emot att inspireras av dig här igen, även om IG såklart också är kul & inspirerande. Men ja, detta är ju något annat, lite mer eftertänksamt och ”mättat”. ROLIGT!!