Barnuppfostran, om aktiva beslut

Att vara förälder är absolut någonting man växer in i och det går liksom inte att förbereda sig på HUR man ska vara som förälder, jag antar att mycket val och beslut man gör som mamma eller pappa handlar om egen instinkt och hur man själv har blivit uppfostrad. Mina inre värderingar återspeglas liksom i sättet jag själv uppfostrar och tar hand om mitt barn. Lite läskigt ändå, tanken på hur många beslut man tar som bara ’sitter i ryggmärgen’ och som kanske inte alltid är aktiva eller genomtänkta beslut – utan sådant som går på instinkt. Men på ett sätt också väldigt betryggande. För sättet som jag ’blev’ på blev ju väldigt bra (om jag får säga det själv), så om jag kan få mitt barn till att bli och känna likadant som jag gör genom mina instinktiva beslut vad gäller barnuppfostran så är jag mer än nöjd.

Men även om många beslut som rör Gillis kommer omedvetet från min sida är det ändå några aktiva beslut jag tagit i mitt föräldraskap. Som det där med (typ) nolltolerans mot skärmtid. Jag VET att det kommer en tid då han ska få se på tv, kanske spela datorspel eller ha en egen smartphone och göra gud-vet-vad. Men jag är så starkt emot skärmtid just nu. Han är liksom bara 21 månader gammal och behöver absolut inte de kickarna som skärmtid ger. När jag frågar vänner och kollegor om tips och råd kring barnuppfostran (de som har lite äldre barn) så säger alla en sak som är identisk och det är ”hade jag vetat hur skärmtid påverkar barn hade jag varit mycket strängare med det när de var små”. Och ja, jag kan verkligen förstå vad de menar. Skärmtid är en drog. Kickarna ett litet barn får genom att kolla på tecknat är liksom högre än kickarna de får vid lek. Och när de väl har vant sig vid de kickarna av dopamin kommer det vara i princip omöjligt att få barnet till att leka själv. Till att använda fantasin och till att utvecklas. Så nej, Gillis får inte kolla på någon skärm för mig. Enda undantaget är när jag ska klippa håret på honom, han är lite rädd för saxen och det enda som fungerar som distraktion är att han får titta på telefonen medan jag klipper. Men det rör sig kanske om 5 minuter 1 gång i månaden. Och det är OK.

Nu kanske jag provocerar någon här, men handlar inte skärmtid för ett litet barn i grund och botten att man är lite bekväm som förälder? Visst är det lättare att sätta barnet framför en skärm så att man som förälder kan göra annat. Kanske orkar man inte leka med barnet och då istället lockar med att barnet får se på telefonen. Jag vet att jag låter hård, men det är min syn på det. Jag har absolut förståelse dock för ensamstående föräldrar som måste laga mat eller göra andra hushållssysslor medan barnet/barnen är vakna och då kanske erbjuder skärm som en snabb lösning. Men i mitt fall vill jag undvika skärmtid så mycket det bara går.

Ett annat aktivt beslut är det där med sömnen. Och en av de sakerna jag är stolt över i mitt föräldraskap är sömnträningen vi gjorde med Gillis när han var 6 månader gammal. Vi hade då – under typ 2 månaders tid – kämpat med sömnen och i korta drag bestod nätterna av att han vaknade var 20:e minut och ville amma (snutta) och sömnen för både mig och honom var katastrof. Jag visste liksom att jag inte skulle klara EN SEKUND längre av detta och vi tog hjälp. Köpte kursen ’Sovande Barn’ och var fast beslutna på att gå all-in på denna kurs. Och alltså hörni, det är mina bäst investerade pengar någonsin. För på 2 månader fick vi honom till att sova HELA NÄTTER helt själv i egen säng i hans egna rum. Och så är det än idag, sömnen är inga problem för oss. Han lägger sig omkring kl. 18.30 på kvällarna och sover till 06.30 på morgonen utan uppvaknanden. Och jag kan för mitt liv inte begripa hur man som förälder orkar vakna en eller flera gånger per natt under flera års tid och ta hand om uppvak av barn. Jag hade då inte överlevt.

Och nu en sak som jag VILL ta ett aktivt beslut kring när det kommer till barnuppfostran och det är att låta Gillis vara med i köket så mycket. Köpte häromdagen en hjälpa-till-pall till honom så att han kan vara med i köket, baka och laga mat. Vill få honom till att upptäcka glädjen till matlagning och bakning och lära honom att mat är något UNDERBART och något som enbart är fyllt med lust och glädje. Aldrig ångest eller tvång. Jag minns själv att jag som barn tidigt var med i köket och älskade det. Och igår kväll bakade vi tillsammans, han och jag. En sockerfri kaka och det var en sådan fröjd o se honom i köket, hur han så gärna ville hjälpa till, var stolt över att han kunde det och när vi sedan skulle smaka på kakan åt han med otrolig aptit, för han hade ju varit med och lagat själv och jag tror det gör underverk för barnens matglädje – att de själva får vara med och laga det de sedan äter.

Har du något som du är extra stolt över kring ditt föräldraskap eller något som du kanske aktivt vill ge eller lära ditt barn?