Fredagen den 27 april, kl 21.09 blev jag moster. Min älskade tvillingsyster LINN fick hennes första barn och herregud vilken världsomskapande upplevelse!
När min syster berättade, den 3 november, att hon var gravid var det som en chock för mig och det första som kom ur min mun var inte Grattis!, Åh vad roligt! Fantastiska nyheter! eller något annat glatt hejarop. Nej, min spontana reaktion var ”Vad fasen ska ni ha en unge till?”. En fruktansvärd sak att säga (jo jag är väl medveten om det), men min syster, som visste att jag skulle reagera så, tog som tur vad inte illa vid sig utan förstod vilken omställning det skulle vara för mig, för oss.
Jag och Linn har sedan den dag vi föddes i stort sett gjort ALLT tillsammans och ALLT samtidigt. Vi har gått i samma klass, haft samma kompisar, haft samma intressen, haft samma jobb, åkt på samma resor och alltid haft samma mål och ambition i livet. Har jag gjort ett steg i livet åt någon riktning så har hon följt efter (och vice versa). Och det här: det här var kanske livets största steg och något som vi INTE skulle få uppleva tillsammans. Jag var/är inte redo att skaffa barn och då min och Fredriks relation kanske inte byggde på de mest stabila grunderna kände jag också att tidpunkten inte var rätt och att jag inte skulle kunna följa min systers steg i livet . Och om jag ska vara ärlig så blev jag i detta skede väldigt rädd. Rädd för att inte befinna mig på samma plan som min syster, rädd för att känna mig utanför, rädd för att känna mig misslyckad och rädd för att vi skulle glida i sär. Att bli förälder är något av de största man kan vara med om och bara tanken på att vi inte skulle få uppleva det tillsammans skakade om mig rejält.
Jag är inte en person som jämför mig med någon. Jag står på egna ben och inspireras av andra snarare än att jämför mig. Men nu? Nu stod det helt plötsligt klart för mig att jag hela mitt liv har jämfört mig med min tvillingsyster. Linn. Min bättre hälft. Och på något sätt så kände jag att jag inte kunde ”tävla” med henne längre. Hon hade vunnit. She had it all.
Idiotisk tanke (jag vet), men på något sätt var det hur jag kände då. Och även om jag har en lång väg kvar med terapi har jag idag kommit en bit på vägen. Och jag kunde aldrig i livet föreställa mig den känsla som jag känt ända sedan kl 21.09 fredagen den 27 april.
Många säger att tvillingar har ”övernaturliga förmågor”. Att vi kan känna saker mellan oss som inte andra kan. Jag tror dock kanske inte att det är tvillingar specifikt som känner så, utan syskon, partners eller annat där två personer stått varandra oerhört nära i flera år. Då byggs det osynliga band som gör att man känner saker man inte kan förklara. Som nu; den intensiva kärleken jag känner för min nyfödda systerson Tage. Jag känner en sådan stark kärlek till detta lilla knyte som jag inte kan förklara. Kärleken golvar mig fullständigt och jag är som en nyförälskad tonåring som tycker varje låt, varje glimt av solsken och varje fågelkvitter påminner mig om honom. Om Tage. Det är som om livet fått en helt ny mening och herregud; det är inte ens mitt eget barn och jag har ännu inte hunnit träffa honom. Men Tage, jag vet att jag älskar dig. Nu och för alltid. Och jag är som en kärleksnarkoman som tar upp bilderna jag fått skickade till mig en gång i timmen för att bara få knarka lite på känslan, den varma, luddiga känslan som gör att mungiporna åker uppåt och ögonen fylls av glädjetårar. Tänk att jag blivit moster till världens finaste lilla kille ♥
Och vad gäller mig om min syster: vi glider inte isär. Vi är som två orubbliga berg som står stadigt oavsett väder. Kanske kommer vi prata om andra saker i framtiden, kanske kommer vi få göra vissa förändringar, men vi är fortfarande oss. Och i mitt liv finns det inget vackrare än det.
–
PS. För er som vill grotta ner er i en fantastisk förlossningsberättelse så hittar ni första delen av förlossningen på min systers blogg HÄR.
