Ibland finns det tusen orsaker till varför man skulle vilja ge sig själv en present och ibland finns det ingen större orsak än att man helt enkelt gillar produkten. Så var det denna gången för mig när jag klickade hem två nya smyckesfavoriter från Lily & Rose. En ring och ett par örhängen i samma ton som jag tänker blir fint både till vardags och fest.

I övrigt då? Jo, på minussidan hamnar att jag åkt på någon form av magkatarr av stressen/oron i och med separationen… men jag har nu fått tabletter som ska lindra symptomen. På plussidan hamnar ljuset. Heja sommartid!

 

–

 

PS! Återigen stort tack för allt fint som ni skriver och skickar till mig. Läser vartenda ord och blir verkligen varm i hjärtat även om jag kanske inte har kraften just nu att svara på allt. Men jag läser och blir verkligen rörd. Tänk vad snälla och varma människor det finns där ute ♥

 

 

 

 

Hej och god kväll på er!

Min första helg ensam i lägenheten. Märkligt och en känsla av att ”det bara är på låtsas” slår mig flera gånger per dag. Som om jag är en skådespelare i min egen film och som placerats någonstans i väntan på att få komma hem. Men det här är ju mitt hem. Det kommer nog bara ta ett tag och inse det.

Helgen överlag har annars varit OK. Mysig bio med Emilie i fredags och bubbel på stan tillsammans med Emil igår var två lyckopiller som förgyllde helgen och gjorde att fredag och lördag blev hanterbart. Idag har det varit lite värre. Söndagar förknippar jag på något sätt med hemmalunk och tillsammanstid med den man tycker om. Och att spendera en solig söndag ensam gjorde ensamheten ännu mer påtaglig och idag har jag känt mig ganska nere, trots det strålande vårvädret som visade sig. Lyckades i alla fall få till en långpromenad i solen och avslutade med att grädda några våfflor dagen till ära. Det gjorde denna dag något enklare även om jag just nu mest bara längtar till att helgen ska vara över.

 

 

 

 

Livet just nu är ganska upp-och-ner.

Mellan tårar, sorg, förtvivlan och ensamhet behöver jag ändå komma igång med ”mitt” liv och jag packar upp flyttkartonger, skruvar ihop IKEA-möbler och vrider upp volymen på radion så att tystnaden ska kännas mindre påtaglig. Ensamhet alltså, när den är vald kan den vara fantastisk, men ensamhet är också fruktansvärd när den inte är vald. Och även om det stundtals känns som om jag är den mest ensamma människan på jorden så känner jag också hur mycket kärlek som finns runt mig. Familj, vänner, kollegor, bekanta och ni bloggläsare har verkligen skänkt så mycket kärlek till mig de senaste dagarna att det inte går att vara annat än rörd. Att veta att man inte är ensam är nog det viktigaste just nu och därför vill jag säga tack. Tack för att ni finns och hjälper mig att komma tillbaka på rätt spår igen.

Vill avsluta med en kommentar som jag fick från en fin läsare. I kommentaren citerade hon en annan bloggkommentar och innehållet stämde så bra in att det inte gick att hålla tillbaka tårarna. Jag delar därför denna vidare, för kanske är det någon annan där ute som just nu bearbetar sorg… Och i sorgen behöver vi alla veta att 1. Vi är inte ensamma. och 2. Det går över (kanske inte imorgon, kanske inte om 6 månader. Men det går över). Vi behöver bara komma ihåg att andas.

 

Breakups are like small deaths. You’ll find that the grief comes in waves. When the ship is first wrecked, you’re drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it’s some physical thing. Maybe it’s a happy memory or a photograph. Maybe it’s a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.

In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don’t even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you’ll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what’s going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything…and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.

Somewhere down the line, and it’s different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O’Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you’ll come out.

 

 

 

 

På riktigt så önskar jag att jag kunde radera de 5 dagarna som jag har bakom mig.

Dessa 5 dagar har, på riktigt, varit bland de smärtsammaste dagarna i mitt liv. Smärtan som man upplever när ens livs kärlek säger till en att ”det fungerar inte längre”. Man vet inte vart man ska ta vägen, varken fysiskt eller mentalt. Smärtan är så intensiv att den inte går att fly. Den finns där dag som natt. Varje vaken sekund och gör så ont att jag fått svårt att andas, svårt att fysiskt stå upp, tappat matlusten, tappat glädjen och tappat framtidstron.

Jag vet att jag kommer ta mig ur det här. ”Det kommer bli bra” säger jag till mig själv medan tårarna rinner ner för kinderna och ännu en flyttkartong packas med saker och det liv man föreställt sig tillsammans istället plockas ner, bit för bit i naturfärgad wellpapp. Tur i oturen hade jag inte lagt ut min gamla lägenhet till försäljning utan den står tom och väntar, som om den på något sätt visste att det skulle bli såhär. Tacksam över att jag har ett hem, men ändå sorgsen över att behöva backa bandet. När jag flyttade därifrån tänkte jag att det var för evigt och det känns som om jag tagit ett kliv fram och två kliv bak i livet just nu.

Något jag är tacksam över är att vi pratar, vi är inte osams och vi båda tycker beslutet är jobbigt. Men kanske det enda rätta just nu. Som Rudimental sjunger tillsammans med Dan Caplen, Jess Glynne & Macklemore i låten ”These Days”:

I hope someday
We’ll sit down together
And laugh with each other
About these days, these days
All our troubles
We’ll lay to rest
And we’ll wish we could come back to these days, these days

 

Men just nu? Just nu önskar jag av hela mitt hjärta att de senaste 5 dagarna aldrig inträffat.