God morgon hörrni!
Idag vaknade jag faktiskt före klockan. 2 minuter innan larmet gick av slog jag upp ögonen och kände mig faktiskt riktigt utvilad. Idag väntar timmar på kontoret med planeringsmöten och avslut för veckan och fredagsfika. När jag sedan stämplat ut ska jag besöka de fantastiska tjejerna på SOUL innan jag tar mig hem och målar med kalklitir och dricker vin och äter ost.
Ja,
fredag. Du är hemskt välkommen.
Det var ju inte bara restaurangtips jag fick av härliga Matmedvänner, nej jag fick ju även sådant som är som poesi för oss kaffeälskare – tips på bra kaféer och kaffebarer.
På söndag morgon vaknade vi tidigt och efter morgondusch och hotellfrukost begav vi oss ut på kullerstensgatorna i Malmö. Alltså, det var så varmt. Fastän klockan bara visade på tidig förmiddag låg temperaturen redan runt 30 grader och gamla stan kändes som en kokande kittel medan vi spatserade mellan husbyggnaderna. Vi strosade runt på en loppis, vandrade in och ut i butikerna och under hotellfrukosten hade jag medvetet hoppat över kaffet för att jag hellre ville ta förmiddagskaffet på någon annan plats. Och inte vilken plats som helst, nej utan på Noir Kaffekultur.
Stans bästa kaffe hävdade Mauro (som egentligen heter Marcus men är så fasligt lik Mauro Scocco att han nu går under det namnet) och när en kaffeälskare benämner orden stans bästa till en annan kaffeälskare, ja då går det liksom inte att ignorera ett besök, dragningskraften är lika stor som hos en geting som fått vittring på lite saft.
Så,
sagt och gjort. Vi tog oss till Noir. Och där, liksom som med allting vi hittills upplevt i Malmö, fick man känslan av att befinna sig utomlands. Kanske var det de nätta stolarna i rotting, de vita stora parasollen, människornas mumlande, de små fikonplantorna eller helt enkelt bara doften av en riktigt god espresso som gjorde att man kände sig som på besök i Italien. Och jag var såld redan de första 2 sekunderna. Jag är ganska lättsåld när det kommer till magkänslan, förstår ni. Och min magkänsla sa att här, här vet dom var de sysslar med. Och eftersom temperaturen snuddade 30-sträcket var jag inte sugen på en cappuccino utan tog istället det som mycket väl kan vara guds gåva till människan, kaffe affogato. En kula ekologisk, italiensk vaniljglass med en riktigt fin espresso hällt över sig. Alltså, jag dog.
Och att liksom bara göra ett sådant pit stop, med en kaffe affogato på en uteservering med min älskade syster innan vi åkte vidare mot havet var verkligen 10 minuter high life. 10 minuter tillsammans med andra kaffedrickare, tystnaden, mumlandet, den tryckande värmen och smaken av kaffe och glass som liksom bara smälte i munnen. Det är sådana 10 minuter som gör livet så förbannat härligt.
Just nu ser mitt vardagsrum, tja, något kaosartat ut. Ni förstår; alla de hyllor jag tidigare haft på väggen ligger ute på balkongen och prylarna som stod på hyllorna ligger i vardagsrummet. Alla dynor i soffan ligger också på golvet i vardagsrummet för att ge plats åt TV:n som nu ligger i soffan och väntar på att få hängas upp igen. Lägg till ungefär femtioelva klädesplagg så har ni en ganska bra bild av hur mitt vardagsrum ser ut nu. Men oftast krävs det lite kaos för att bygga något vackert och vackert, ja det blir det verkligen.
Samtidigt som jag vet att det får ta tid är jag också otroligt otålig. Vill jag fixa något så vill jag fixa det nu. Inte imorgon, inte om två timmar, inte ens om fem minuter. Utan nu. Och ja, då blir det lite kaos. Men sen ska jag njuta av ett vardagsrum som genomgått makeover och ligga i soffan och se på serier och äta äppelpaj hela hösten.
På tal om serier, har ni någon bra att tipsa om? Just nu ser jag på Californication och bland favoriterna hör Breaking Bad och Entourage. Två serier som jag dock sett alla säsonger på och nu är jag sugen på något nytt.
Idag när jag kom hem från jobbet stod målning på schemat. Och det är så skönt det där. Att jobba med hjärnan på kontoret och jobba med kroppen på fritiden. Igår hade jag spacklat igen alla skrivhål och idag drog jag över väggarna med sandpapper och maskerade lister och tak och golv och sedan var det dags för det roliga: själva målandet.
I goodiebagsen från portalkonferensen låg det en påse Kalklitir från Inreda.com och jag har liksom väntat på rätta tillfället att få använda den matta, mjuka färgen.
Och nu? Nu är ett lager målat och jag ska bege mig ut på kvällspromenad och imorgon ställa klockan tidigt för att ta mig an lager nummer 2. Målandet och ha projekt vardagsrumsfix! alltså, bästa avkopplingen man kan ha.
Tatueringen ja, den har suttit på min vänstra handled nu i över en vecka och ni har sett den skymta på lite bilder här på bloggen och Instagram det senaste. Men jag måste ju visa er en ordentlig bild, också. En ordentlig bild på den symbol som nu pryder min kropp och den symbol som gör att jag känner mig lite mer hel som människa.
Ni förstår. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska tatuera mig. Mest på grund av att jag vet vilken beslutsångest jag kan ha och bara tanken på att printa in något så permanent på kroppen var för mig helt osannolikt. Tills jag kom på vad jag skulle tatuera.
För 6 år sedan var jag i Grekland för första gången. Jag och min tvillingssyster var då 19 år gamla och skulle på vår första utlandsresa själva. En fantastisk resa på så många plan och en resa då jag snubblade över denna symbol i en guldbutik. Och jag var såld. Köpte både armband och örhängen med symbolen på av en gammal man med kakaomatt hud och vitt hår. En gammal man som förundrades över mina nätta handleder och smala fingrar (grekiskor har korvfingrar förklarade han på knagglig engelska). Och sedan dess har jag alltid tittat på symbolen med kärlek.
Och när det tidigare i somras slog mig att jag ville tatuera in symbolen föll alla pusselbitar på plats. Den skulle sitta på insidan av vänster handled, vinklad i 45 grader och vara ca 1 cm stor. Målade upp symbolen med bläck och kände mig genast naken så fort jag tvättade bort den. Den nakna känslan av att något saknades fick mig att ivrigt ringa runt till tatueringsstudior runt om i stan och kolla efter första bästa tid. Och 5 dagar senare låg jag på en svart skinnbrits, med en lufttemperatur på 28 grader inomhus, en 4-åring som klättrade på mannen som tatuerade mig och med en knasig vän som fick agera lekledare med 4-åringen ungen på axlarna under hela sittningen för att inte ungen skulle få pappan att rycka till och tatueringen se ut som något 4-åringen ritat själv. Ja, 5 dagar senare efter telefonsamtalet blev jag med tatuering och den får mig ärligt talat att känna mig hel. Som om något saknats mig men jag inte visste vad, förrän nu.
Vad betyder då symbolen? Jo, det är en symbol som framkom ur floden Meander. Floden som rann i det forna Grekland (idag Turkiet) karaktäriserades av dess mycket oregelbundna men jämna ström och floden kom att symbolisera det oändliga flödet i livet. Grekerna anammade denna symbol ganska snabbt och många tempel och hem blev dekorerade med denna symbol (än idag återfinns symbolen på exempelvis lakan, krukor eller byggnader – googla greek meander så ser ni).
Tecknet ja. En symbol för oändlighet och flöde och livets gång. Ett tecken som jag förälskade mig i för 6 år sedan och som nu för alltid kommer finnas med mig.
