Idag spenderade jag lunchtimmen hos naprapaten. Och herregud så skönt det var. Bästa spenderade lunchpengarna på länge.

 

Min rygg krånglar ju lite, ibland. Om det är efter olyckan eller inte är oklart men min bröstrygg (alltså partiet mellan skulderbladen) tenderar stundtals att likna mer och mer ett isblock än rörliga muskler, leder och kotor. Och det är här Jesper kommer in i bilden. Jesper vet exakt vart mitt stela sitter och vet exakt hur han ska få bot på det. Idag sa han till och med att det syntes på ryggen vart någonstans jag var stel. Musklerna liksom stramade över partiet som den senaste veckan varit så stelt att det ibland gjort ont när jag andats. Nu var det ju *peppar peppar* ganska länge sedan jag var hos Jesper och jag hade någonstans glömt av exakt hur skönt det är. Att efter smatterbandsknakande i såväl rygg som nacke kunna röra sig obehindrat. Att kunna böja och bända och vrida och andas utan att det tar emot eller gör ont. Helt fantastiskt tycker jag det är och värt varenda krona.

 
 

Så,

 

nu är jag rörlig igen. Rörlig och tillbaka på kontoret för några timmars arbete innan det vankas helg. Och jag kunde inte tänka mig en bättre dag än just fredag för naprapatbesök och smatterbandsknakande i ryggen.

 
 

Jeans – Gamla H&M

Skjorta – Lindex

Armband – Blandade HÄRIFRÅN

 
 

 
 

 
 

 
 

Jag älskar pelargoner. Mårbacka-pelargoner det vill säga – de där skrikigt röda eller rosa kan jag vara utan, men de där ljuvligt puderrosa Mårbacka-pelargonerna alltså, bästa!
 
Och när jag fyllde år förra året fick jag två riktiga praktexemplar av denna ståtliga växt. Och trots mitt brist på engagemang när det kommer till vattning, omsorg och så vidare så överlevde dem hela sommaren. Blommade kanske 10-12 gånger innan säsongen var över. Då? Då ställde jag ut dem i trappuppgången till lägenheten där de fick övervintra. Sen, jaa… låt oss bara säga att jag inte prioriterat dem, riktigt. På 5 månaders tid har de stått ensamma i trappuppgången utan en gnutta vatten eller ny jord. Jag glömmer liksom av mina blommor ibland (läs 99% av tiden).

 
 

 

 

 

 
 

Men för någon dag sedan fick jag syn på att de, trots min bristande respekt, verkar ha överlevt vintern. Små gröna blad prydde några utav stjälkarna och det fanns hopp om liv. Och då hade jag inte hjärta att strunta i dem. Nej, de fick komma in. De fick ny jord, kallt vatten och så gick jag loss en omgång med saxen för att klippa bort döda grenar och samtidigt passa på att ta lite sticklingar.

 

Och nu? nu är det bara o vänta. Vänta o vattna och hålla tummarna för att de blir lika fina i år. I så fall blir det blomfest på balkongen och jag, trots mina ickagröna fingrar får ändå känna mig ganska nöjd.

 
 

 
 

 
 

 

 

 

 
 

I eftermiddag flydde jag regnet tillsammans med Philip inne på ett av stadens caféer. Och i vanlig ordning hade vi förbaskat trevligt och fyllde på sockerbehovet. Vad jag valde? Våffla såklart. Och påtår på kaffet.

 
 

 
 

 
 

 
 

Ljuset som letade sig in i lägenheten denna morgon var svagt dimmigt. Ett mjukt ljus som liksom bäddar in utan att ge hårda kontraster och ett ljus som får varenda föremål att verka snällt, på något vis. Även om jag föredrar en starkt skinande sol som lyser in i lägenheten gillar fotografen i mig detta ljus bättre, det är magiskt!

 

Och i detta morgonljus klev jag upp, såg Roy Fares laga våfflor under nyhetsmorgon och blev påmind över vilken fantastisk dag det är idag; våffeldagen! Nu hinner jag nog inte med något våffelkalas idag, men till helgen ska jag damma av det gamla våffeljärnet och grädde våfflor så det står härliga till.

 
 

Häpp, klockan springer iväg och det är nu dags att kila iväg till kontoret. Hoppas du får en riktigt härlig dag, våfflor eller inte.