Tittar i almanackan och noterar att vi är inne i september månad. Ja, inte för att det kommer som en total överraskning eller så. Men ändå. September.

 

Juni, juli, augusti är officiellt över och nu är det höst – på riktigt. Och i år liksom alla andra år romantiserar jag hösten de luxe och drömmer om hög och klar luft, femtio nyanser av orange och stickade tröjor uppkrupen i en soffa med litervis av te och något som smakar äpple och kanel. Verkligheten? Ja den ser tyvärr sällan ut så. De där solskensdagarna där det är kallt i skuggan men varmt i solen och man sitter på uteserveringar inlindade i filtar och med solglasögon på nästippen går tyvärr oftast att räkna på 1 hand. Verkligheten innehåller oftast tyvärr mer regn än solsken och de där gula löven faller oftast till marken fortare än man hinner stanna upp och njuta av det.

 
 

Men just september 2013? Ja det var precis en sådan sensommar-/höstmånad som man drömmer om. Jag klippte av håret 15 cm och kände mig redo för höst (note to self; boka klipptid!), jag satt på uteserveringar och ibland drack jag kaffe, ibland rödvin och åt buffé, jag plockade solmogna hallon i ett gigantiskt växthus. Jag tog sensommardopp både i havet och i Vättern, jag hade en Göteborgshelg i slutet av månaden med mina älsklingar och höstlöven? Ja de har aldrig varit så vackra.
Sedan ägnade jag också varje onsdagskväll åt tedrickande och pluggande och spenderade 1 välbehövd vecka i Kroatien med en favorit.

 
 

Ja, september 2013 var fantastisk och jag hoppas att 2014 också levererar.

 
 

 
 

 
 

 
 

Idag har jag haft en fantastisk dag på jobbet. Fantastisk.

 
 

Det är en sådan jäklig häftig känsla, det där. Att även om det är stressigt och hjärnan går på högvarv under de 9 timmarna jag befinner mig där så tvingar jag mig ibland att stanna upp. Stanna upp och utan att ens tänka på det le världens största leende. Världens största leende för att jag gör exakt det jag drömt om att göra. Jag har haft många drömmar om vad-jag-ska-bli-när-jag-blir-stor. Men det har varit just det, drömmar. Ganska otydliga, luddiga och sådana som man bara minns korta fragment från. Jag har liksom flackat ganska mycket mellan vad jag vill göra. Och även om jag inte har kunnat sätta ord på exakt vad jag vill fylla dagarna med så har jag vetat vilken känsla jag strävat efter. Och den känslan? Ja, den känner jag just nu. Kanske inte alla de där 9 timmarna varje dag, men jag känner den.

 

Och det är så jäkla fantastiskt. Hur livet funkar. Jag är helt övertygad om att vi kan få det vi drömmer om och med hjälp av omedvetna tankar har jag tagit mig dit. Den pusselbit i mitt liv som kallas jobb har fallit på plats och det gör mig så fruktansvärt taggad på livet.

 
 

 

 

 
 

Men,

 

för att inte bli för svamlig stannar jag där. Ska berätta lite mer hur jag tänker kring omedvetna drömmar senare men just nu ska jag ta mig ner till snickarboa. Ska fortsätta mitt måleriprojekt en stund innan jag kryper upp i soffan med en kopp te, en (eller tre) bitar äppelkaka och film. På tal om film; har ni sett ”The fault in our stars”? Alltså jag dör. Såg den i söndags och lipade mig igenom hela filmen. Så fruktansvärt fantastisk.

 
 

Se den.