Att ha 1-års jubileum.

Vet ni? Idag är det på dagen exakt 1 år sedan jag flyttade in i min lägenhet. Det är inte klokt vad fort tiden går.

Jag kommer ihåg det som igår. Det var sent i november 2012 som jag gick på den öppna visningen i lägenheten på en kulle med utsikt över stan och tända marschaller vid ingången. Och ni vet den känslan, när något känns så rätt, som att det är meningen. Magkänslan, ja det är nästan den enda känsla jag förlitar mig på. Och magkänslan? Ja den sa att denna lägenhet var helt rätt (trots att det var den första jag tittade på). Så efter en nervös budgivning som jag aldrig trodde skulle ta slut blev den min, och det skrevs på papper hos mäklaren och helt plötsligt hade jag ett eget boende. Ett eget och efter två år tillsammans med min syster och ytterligare 1,5 år hos mitt ex var det en sådan häftig känsla, att ha något som bara är mitt.

Men ja, det var lite som behövdes fixas innan jag kunde känna mig helt nöjd. Den smurfblå färgen i hallen, till exempel. Och de mörkgrå väggarna i vardagsrummet som gjorde lägenheten mörkare än nödvändigt. Och så behövdes vitvarorna bytas ut och så hade jag fått tips om att det kunde finnas träplankor under alla lager plastmattor.

Så,

efter ungefär 10 burkar färg och en himla massa rivande av golvmattor och slipande med golvmaskin och bärande och sågande så började den se representabel ut. Min lägenhet. Och eftersom jag i stort sett skött hela renoveringen själv har jag dessutom lärt mig så ofantligt mycket. Jag har lärt mig riva och sätta kakel, att slipa och vitlasera golv, att sätta nya lister, att lägga matta på balkongen, att bygga ett eget köksbord och mycket mycket mer.

1 år har gått.  1 år sedan jag spenderade första månaden sittandes på golvet och åt utan köksbord eller stolar. Och under det gångna året har jag svurit över nya projekt. Gjort om och gjort rätt. Och känt stolthet så starkt att det nästan är omöjligt att hålla inne.

Ja, att äga sitt eget boende, alltså. Bästa investeringen jag gjort.