Alla människor är besatta av något. Right? Jag menar, jag klassar mig inte som en människa som samlar på saker men på sistone har jag börjat uttrycka en nästintill onormal kärlek till stolar. Ja, ni läste rätt. Stolar. Gärna matsalsstolar. Och jag vet, det kanske inte är det mest praktiska att vara besatt av (speciellt inte när man bor i en etta på 40 kvadrat), vad hände med de små prydnadssakerna liksom? Det hade varit betydligt enklare att vara besatt av tårtgafflar eller frimärken för den delen.
Men nehepp. Stolar.
Och i lördags när jag och mamma tog en runda på stan och spanade in penséer hos blomsterhandlaren på torget och provade kläder i diverse småbutiker fick vi även för oss att ta en sväng till återbruket. Vi kom väl dit ca 8 minuter innan de slog igen för dagen och det första jag såg när jag kom in var stolen. Den stod liksom där, mot väggen, under gökuret och såg speciell ut. Jag sneglade lite extra bort mot den medan vi gick längst in i lokalen för att spana efter Thonetstolar (ja, jag vet, ännu en stol). Och då vi inte hittade någon Thonet skulle vi lämna butiken och gå hem istället, men jag kunde liksom inte sluta snegla bort mot väggen och platsen under gökuret. Vänta lite sa jag till mamma och traskade bort. Och efter exakt 6.4 sekunder visste jag att stolen måste bli min. Men vi? Ja, vi hade varken tillräckligt med pengar eller en bil att ta hem stolen i (och eftersom butiken nu stängde om 3 minuter hann vi varken fixa något utav sakerna). Men vi skramlade ihop så mycket pengar vi hade i fickorna och så gick jag fram till mannen bakom kassan och sa – hmm, den där stolen där borta. – Munkstolen? – Ja…. jag har inte tillräckligt med pengar, men kan jag få köpa den ändå? och då log mannen bakom kassorna och sa – Ja, det löser vi.
Och så blev jag med Munkstol. Fastän vi inte hade bil och jag fick bära stolen hela vägen hem och fastän jag bor i en etta på 40 kvadrat och inte har en aning om vart i helskotta jag ska få plats med en munkstol någonstans. Men det var liksom kärlek vid första ögonkastet och jag visste att jag aldrig, aldrig skulle kunnat låtit stolen stå kvar.
Men ja, crazy chair-lady.
Jomensåatt.
