Lördag och dallassallad till frukost.

Och så var det lördag! Och en solig sådan dessutom.

Efter att ha stigit upp, dragit upp persiennerna och försiktigt öppnat dörren till balkongen kunde jag konstatera att det skulle bli en balkongfrukost idag, minsann. Och igår när jag besökte affären hade jag som tur var varit lite förutseende och visste exakt vad jag skulle vara sugen på, en solig lördagsmorgon. Dallassallad.

 
Jag har inte ätit det på, ja, säkert 7-8 års tid. Men det är barndomsminnen för mig. Att sitta ute på altanen en sommarlovsmorgon medan mamma serverade ljust bröd med skinka och dallassallad. Eller att vara på färd i husvagnen och på morgonen gå till den lilla affären på campingområdet och kika i kyldisken om de hade just det, dallassallad. Den smakar sommar för mig. Sommar och barndomsminnen.

Och jag minns också min första förälskelses reaktion på dallassallad. Pojken jag var tillsammans med i nästan fem års tid, han pratade som Håkan Hellström och kunde lyfta 120 kg i bänk utan att blinka. När han fick se burken med dallassallad slutade han inte skratta på hela dagen. Att man överhuvudtaget döpte något ätbart med ett namn innehållandes ordet dallas var för honom årets grej, utan tvekan.

Men ja, oavsett associationer så är det förbaskat gott. Speciellt på en solvarm balkong en ledig lördag.

En ledig lördag, ja. Och jag tänkte börja förmiddagen med en sväng ner på stan och spana i butikerna efter vårnytt. Sedan ska jag hjälpa Emilie att flytta. Fina Emelie, som också ska bli med bostadsrätt och inglasad balkong och möjlighet till att äta dallassallad en solig lördagmorgon.