Idag har jag varit hos tandläkaren. Ett vanligt kontrollbesök och jag tror minsann det var minst 4 år sedan jag var hos tandläkaren sist. Och jag kan inte hjälpa att känna en viss press och förväntan när jag besöker tandläkaren eller liknande platser. Det känns liksom som att jag är tillbaka i skolan och vill få högsta betyg på min tandhygien/hälsa/syn eller vad det nu kan vara. Så min puls är skyhög under de minuterna som tandläkaren undersöker mig och när han får in bilderna från röntgen håller jag nästan andan.
När sedan beskedet kommer att jag sköter mina tänder exemplariskt och att han inte hittade minsta lilla som såg konstigt ut vill jag bara göra high-five med mig själv och le fånigt hela vägen bort till betalningen. Det känns liksom då som om jag vunnit på något sätt. Som om jag bevisat för mig själv och (i detta fallet) tandläkaren att jag minsann är världsbra på att sköta mina tänder och i stunder som dessa blir jag som en 5-åring som vill ha Diplom och klapp på axeln för min insats.
Aningen fånigt kanske, jag vet. Men den drivkraft jag har om att alltid vara i topp och minsann göra mitt bästa är en drivkraft som jag älskar. Den håller mig ständigt på tå och nyfiken på utmaningar och en vilja av att komma framåt. Och med denna drivkraft medföljer även en enorm trygghet i mig själv och mina beslut. För jag vet att jag gör mitt bästa, är ambitiös och målmedveten och skulle saker inte gå min väg? Ja, då har jag helt enkelt bara lärt mig något nytt och kan växa som människa.
Nu? Nog med svammel och så ska jag utnyttja det sista av lunchrasten till en promenad i den krispiga septemberluften. Fint det.
Min vännina berättade hur stolt hon var över sig själv för tandläkaren, då fick hon välja ur lådan precis som barn. Det är kul, lite tramsigt men också väldigt kärt.
Åh, det var alltså DET jag skulle göra efteråt? Frågat efter ett klistermärke 🙂 Förstår henne till 210%