Känslan av total maktlöshet.

Igår upplevde jag den värsta känslan jag någonsin känt. Känslan av total maktlöshet.

En person i min allra närmsta krets mår dåligt och ringde igår i panik till mig för att få hjälp. För något hade hänt som gjorde att läget förvärrats drastiskt. Först ett samtal på morgonen och sedan ett till under kvällen. Jag? Som befann mig över 20 mil bort försökte lugna och samtidigt som jag gjorde allt i min makt för att finnas där i telefon ringde jag frenetiskt på en annan linje i panik och försökte få tag på människor som snabbt kunde komma dit, som kunde hjälpa. Som kunde fungera som stöd, trygghet och samtidigt ta hand om rent fysiskt. Det var de längsta minuterna i hela mitt liv.

Fy fan alltså.

Jag kanske är lyckligt lottad som aldrig upplevt den känslan tidigare, men alltså… herregud vad jag aldrig vill uppleva den igen. Känslan av maktlöshet är hemsk och jag ville igår bara ställa in allt. Prick allt och åka dit i 300km/h. Men jag har min inbokade flytt imorgon från lägenheten i Uddevalla och jag vet att det nu finns människor där på plats som hjälper. Som tar omhand. Som sköter om och ger trygghet och kärlek. Det känns fint samtidigt som jag fortfarande är helt förkrossad.

Fy fan, mitt hjärta går sönder och även om livet är underbart på många sätt så är det också fruktansvärt orättvist stundtals.

–

Men nu? Nu skiner solen och jag ska försöka ta mig ut på en promenad i det kyliga vädret. En promenad brukar alltid få mig att må lite bättre så det ska jag göra. Efter lunch sedan kommer min revisor hit så ska vi fixa bokslutet för mitt bolag. Sedan väntar fredagskväll, matlagning och vin. Ska försöka hitta några ljusglimtar.