Den friske har tusen önskningar…

Min morfar sade till mig en gång att ”Den friske har tusen önskningar, men den sjuke har bara en” och det kan tamigtusan vara det mest sanningsenliga ordspråk vi har.

I tisdags, runt kl 11.30 för att vara exakt så insjuknade jag i kristallsjukan. Denna jävliga sjukdom som jag fick för första gången till följd av en trafikolycka (och hjärnskakning) år 2013 och som jag kommer få leva med återfall av resten av livet. Jag har kanske under dessa år haft 10st återfall och 2 av dem har varit så illa att ambulans har fått tillkallas. Detta var en av de gångerna.

Egentligen kände jag ”symptom” som förvarnade att något inte stod rätt till redan förra söndagen. Stelare än vanligt i rygg och nacke, öron som slog lock hela tiden och på måndagen även extrem huvudvärk. Jag VET ju att alla dessa tecken är kroppen som varnar för att något kommer. Att jag måste sakta ner eller bara förbereda mig. En kombination av psykisk stress i 2 månader (p.g.a en sak som sker i familjen) och en ENORM arbetsbelastning och tempo på jobbet de senaste veckorna har liksom byggt upp allt det där som inte är bra för min kropp och i tisdags kl. 11.30 small det till.

Jag satt på jobbet och hade ont i huvudet och extremt ont i ryggen. För att avlasta ryggen lite tänkte jag lägga mig ner på golvet och sträcka ut. Och det var då det small till. För er som inte vet vad kristallsjukan är så kan man kort och gott förklara det som om balanssinnet sätts helt ur spel och det känns som om man är fast i en karusell från helvetet. ALLT snurrar och det är fruktansvärt obehagligt. Några sekunder efter kommer en blixtrande huvudvärk och extremt illamående som ett brev på posten. Jag låg själv på kontorsgolvet och lyckades kräla till skrivbordet där jag fick tag i min mobiltelefon och ringde kollegor som satt längre bort. Fick fram ett ”hjälp mig” i telefonen samtidigt som jag svettades, skakade och höll allt jag kunde i kontorsstolen som stod bredvid mig där jag satt på golvet (man vill gärna hålla i något som står still för att inte tappa kontrollen helt). Mina kollegor kom rusande och satt med mig på golvet och vi fick ringt min kille som körde i ilfart från Göteborg till Uddevalla. De där minuterna på golvet alltså, fy fan. Jag svettades så mycket att min stickade tröja var helt våt av svett och kunde inte öppna ögonen för det snurrade så i huvudet. När M kom skulle vi leda mig ut till bilen och då kräktes jag av illamåendet. De fick tillslut in mig i bilen och vi åkte mot Göteborg.

Då var klockan 13.00 och därefter är allt som ett svart töcken. Spenderade tisdags, onsdags, torsdags och fredags med ett extremt illamående, blixtrande huvudvärk och kräkningar till följd av detta. Då jag mådde så dåligt fick jag heller inte i mig varken något att äta eller dricka så det gjorde mig dessutom uttorkad och totalt dränerad på energi. M var hemma med mig hela tiden och vi försökte göra de övningar jag fått tidigare av läkare och sjukgymnast. Men det kände som om ingenting hjälpte. Så i fredags ringde vi ambulans.

Det värsta med kristallsjukan är att det inte riktigt finns någon hjälp att få. Det enda som man ska göra är övningarna (som får en att må ännu sämre) och att vila. Kristallsjukan går sedan över av sig själv, men det kan ta både dagar och veckor. Men när jag mådde som sämst kändes det ändå bäst att ringa ambulans. Här kunde jag varken titta eller resa mig från sängen utan att kräkas. Två fantastiska kvinnor kom och tog blodprov, blodtryck och EKG för att kolla att inte det var något annat som spökade. Som tur var såg allt bra ut och vi kunde konstatera kristallsjukan. Och då belastningen på sjukhusen är hög nu i och med pandemin togs beslutet att jag inte skulle åka in utan stanna hemma.

Vi ringde mamma och konstaterade snabbt att även hur dåligt jag mådde och hur lite aptit jag hade så behövde jag äta. För utan mat eller vatten så blir man ju inte piggare direkt. Och här var jag så svag att några övningar var det inte på tal om utan jag skulle vila. Så jag låg i sängen och sov i nästan 24h och väcktes bara 1 gång i timmen för att äta och dricka saft, juice och försöka få i mig så mycket socker och salt som möjligt.

Och idag, söndag. Idag kan jag för första gången på 6 dagar sitta upp. Jag kan gå på toaletten utan att någon håller i mig och jag kan för första gången känna energi och att livet är på väg tillbaka.

Kristallsjukan alltså. Ingenting jag ens önskar min värsta fiende och denna omgång var en av de värsta jag varit med om. För evigt tacksam för varje timme som känns bättre och tänker som min morfar en gång sa: Att den sjuke bara har en önskan och att den nu verkar slå in för min del ♥