Vet ni – jag vet inte riktigt hur jag ska prata med er kring graviditeten. Lovade ju att dela med mig av såväl husrenovering som graviditet (2 stora saker i livet just nu) och husrenoveringen är det inga problem med. Men med graviditeten? Jag vet inte…
Jag har, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid, liksom haft svårt att prata om det. Och jag vet inte varför? Kanske känns det FÖR personligt på något sätt, för nära inpå, eller så är det att jag inte vill ”jinxa” något genom att prata om det. Det har liksom varit så ända sedan dag 1.
Det började med att jag berättade DIREKT för några få utvalda i min närhet att jag var gravid. Dels ville jag inte göra en stor grej av det och ”avslöja” graviditeten på ett spännande sätt och dels ville jag att ett gäng nära personer skulle veta att jag var gravid. Dels såklart för att man kanske inte alltid mår toppen i början av en graviditet (och jag hatar att ljuga – då vill jag hellre säga att jag mår illa pga graviditet än något annat) och dels ville jag dela med mig ifall någon komplikation eller missfall skulle ske – då är jag en sådan person som gärna vill att så många som möjligt ska veta. Så man kan få stöd, slippa onödiga frågor etc.
Och när de första kritiska veckorna hade passerat och det var dags att berätta för ytterligare familj, vänner, kollegor så liksom tyckte jag det var skitjobbigt. Ville mest bara skicka ut ett mass-sms till alla där det stod ”Jag är gravid, nu vet ni – önskar inga frågor”. Haha är jag en galen människa? Jag älskar ju annars att stå i centrum, men detta? Nej det tyckte jag bara var jobbigt. Många andra tycks ÄLSKA att berätta att de väntar barn, göra stor grej utav det och gärna prata graviditet med alla de möter. Men jag? jag vill mest bara undvika ämnet.
Har ingen aning om varför jag reagerar såhär. Kanske är det en slags flykt? Kanske är det att jag inte vill prata om det för jag är rädd? Att vara gravid är, för mig, ganska märkligt. Det är något man absolut har NOLL kontroll över och jag har insett att jag har ett kontrollbehov och att inte veta om bebis mår bra, om allt är som det ska etc. påverkar mig absolut. Och dels är det ju alla förändringar kroppen går igenom som också är märkliga, konstiga och påfrestande. Såväl fysiskt som psykiskt.
Jag skulle inte säga att jag, hittills, haft en jobbig graviditet – jag menar, allt ställs ju i perspektiv mot hur andra har det. Men jag tycker liksom heller inte det är superkul. Jag är ju en person som är van att må väldigt bra, jag tränar, äter bra, tar hand om min kropp och har väldigt sällan något ”symptom” så som ont, illamående, oro eller annat. Men i en graviditet? Ja då tycker jag symptomen avlöser varandra och det har nog inte gått en enda vecka sedan jag plussade på stickan som jag mått 100% toppen, det har alltid varit något som skavt lite… Vill återigen understryka att jag inte mår piss, för det gör jag verkligen inte. Men att ha problem med sura uppstötningar stundtals, att inte känna igen sin kropp i spegeln, att vara orolig när jag jag inte känt fosterrörelser, att ha ont i magen, ont på andra ställen och att ha känslan av att leva i en ”bubbla” och inte vara sitt vanliga jag till 200% påverkar mig absolut.
Många jag möter säger att jag ”strålar”, att jag har ett ”gravid-glow” och ser ut att må så himla bra. Och alltså, ja – jag mår bra. Men samtidigt är så mycket annorlunda och jag känner mig liksom inte som mig själv. Och varje gång någon frågar om graviditeten, är nyfikna på ditt och datt vill jag helst bara byta samtalsämne. Och om jag blickar tillbaka på de senaste 6 månaderna i mitt liv är det som om allt överskuggas av en känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men en känsla av lite ångest? eller vad det nu är för något som ligger som en höljd dimma över allt som hänt den sista tiden.
Så… ja, det är tufft för mig att prata om graviditeten. Av anledningar jag faktiskt inte riktigt vet. Men samtidigt är jag förstås otroligt tacksam över min kropp och såklart väldigt glad över graviditeten – tar absolut ingenting för givet och är oändligt tacksam över att få vara gravid ♥
Är det någon som känner igen sig i mitt beteende eller hur var/agerade ni om ni varit gravida?
Så fint att du ändå delar med dig, att du är så ärlig. Alla känslor är förstås okej att känna och helt normala, många kan nog känna igen sig. Själv kan jag inte relatera 100% då vi kämpat så länge med att bli gravid och var så glad över det hela tiden, men förstår oroskänslorna till fullo.
Ja, jag tror att det är väldigt blandat hur man känner under en graviditet. Ååh jag förstår känslan hos dig, måste varit en fantastisk känsla att väl bli gravid efter många försök ♥ Och jag är såklart otroligt tacksam och tog aldrig en graviditet för givet utan är såklart sååå glad också – även om många andra känslor också ryms i kroppen samtidigt 🙂
Jag känner så väl igen mig i hur du tänker och beskriver. Är också gravid och har BF i februari. Tog lång tid innan jag ville/vågade berätta för vänner och familj, och när vi väl gjorde det fick min sambo berätta. På jobbet drog jag ut på det ännu längre. Tyckte det hela kändes lite olustigt, även om graviditeten är väldigt välkommen! Mår också bra i graviditeten med relativt lite symptom men känner mig svagare än någonsin och inte alls sådär härlig som många beskriver, mest trött och inte lik mig själv. Nu när det bara är några månader kvar har jag dock börjat tycka att det är mysigare och roligare. Har inte köpt något till bebis tidigare men i veckan köpte vi vagn och tycker nu att det ska bli mysigt att få fixa inför att bebisen kommer. Jag ska försöka njuta lite mer av den här sista tiden, för på ett sätt är det ju ändå helt fantastiskt.
Åh vad skönt ändå att läsa om någon som känner lite samma som mig. Håller absolut med dig att det är 100% fantastiskt på alla sätt och vis, det handlar nog mer om min egen kropp/hjärna och inställning till förändring och symptom som gör liksom att jag inte alltid ”känner igen mig själv” som är förvirrande.
Men fint tips med att köpa lite grejer – tror kanske det känns mer ”verkligt” då. Även om jag är lite kluven där; för vill inte köpa på mig för mycket grejer innan ifall det skulle ”jinxa” något. Haha gud – hjärnspöken!
Men stort grattis till graviditeten och till BF i februari – samma för mig 🙂
Jag tycker det känns mer verkligt och har landat mer i det på ett positivt sätt. Tror absolut inte att du jinxar något (men förstår känslan, hade den länge men nu är det ju nära!). Jag försöker i stället se det som att jag jobbar med positiva affirmationer 😄 men du gör såklart precis som du vill och känner är bäst! Stort lycka till!
Hej! Stor igenkänning, var absolut inte bekväm i att vara gravid, alla märkliga symptom som uppstod, känslan av att inte ha kontroll. Och så klart rädslan att allt inte skulle gå som det ska. Men det gjorde det o finaste tjejen kom. Bara du kan avgöra hur du vill tackla din graviditet och det bör alla i din omgivning respektera. Lycka till!
Åh så fint att läsa om igenkänning både vad gäller symptom och oro ♥ Och stort grattis till finaste tjejen och kloka ord. Kram!
man gör precis som man vill, tycker det är ganska uppfriskande med nån som vill hålla det för sig själv. ☺️visar bara att alla är olika, inget är rätt eller fel.
så sant som det är sagt; tror inte det finns några ”rätt eller fel” här utan bara skönt att förstå att vi alla fungerar olika. Kram 🙂
Oj så jag känner igen mig i det du skriver. Jag kände precis likadant under min graviditet, jag mådde bra men det var ändå dolt i någon form ångest eller något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag vågade väl kanske inte riktigt hoppas på något förrän hon var här.
Kan trösta dig med att det för mig gick över så fort hon kom, dessa 10 månader är det bästa i mitt liv.
Väldigt skönt att höra att flera kan känna igen sig i mina känslor kring graviditeten. Kanske är det, precis så som du säger, att man inte riktigt kan tänka att ”allt blir bra” förrän man vet. Eller så är det något annat, en väldigt oklar känsla i alla fall men så fint att höra att det var värt det i slutändan och att det för din del blev så fantastiskt tillslut 🙂