Min förlossningsberättelse.

Måndagen den 12:e februari kl. 06.00 var vi inbokade på Borås Sjukhus för vårt planerade kejsarsnitt. En sådan surrealistisk känsla att ha ett datum OCH klockslag på när vi skulle få träffa vår bebis för allra första gången. Hade under helgen varit full aktivitet inne i magen så ett tag trodde jag förlossningen skulle starta av sig själv innan vårt planerade snitt, men bebis höll sig inne i magen och den 12:e februari ställde vi klockan på 04.00 och klev upp i ottan. Denna bild tog jag på morgonen och det är den sista bilden på magen jag har. Så märklig känsla. Vid denna tidpunkt åt Marius frukost (jag fastade inför operationen) och efter att jag duschat enligt ordination av läkare så packade vi in vår BB-väska i bilen och åkte mot Borås Sjukhus.

På vägen in lyssnade vi på musik vi gillade och försökte slappna av så mycket som möjligt. Här var man ju helt klart nervös. Dels för att vi inte visste med 100% säkerhet att det skulle bli snitt idag – OM bebis vänt sig i magen och fixerat sig med huvudet nedåt gör de inget snitt utan man blir hemskickad för att invänta att förlossningen startar av sig själv. Och dels var vi såklart nervösa inför att få möta vår bebis och huruvida allt skulle gå bra. Skulle operationen gå som den ska? Skulle vårt barn vara friskt? …många sådana tankar, men vi försökte slappna av och njuta av bilfärden och peppa varandra.

Väl framme på sjukhuset så tog två barnmorskor hand om mig direkt och vi fick ett tillfälligt rum. Här gjorde de ett snabbt ultraljud för att se så bebis fortfarande låg i säte – vilket den gjorde – så operation skulle bli av. Yes! De lyssnade även på bebis hjärtljud och sedan satte de två stycken infarter på mig (en för dropp och en för något annat som jag inte minns, hehe). Och så satte de även in kateter (DET var inte skönt kan jag tala om) och sedan fick vi vänta i ungefär 1 timme innan de kom och hämtade oss och rullade in oss i operationssalen. Här hade jag också bytt om till min ”sjukhus-dress” och Marius hade fått operationskläder, mycket stilig – haha!

Inne i operationssalen väntade drygt 10st läkare/barnmorskor/sjuksköterskor på oss. Ett helt team som var där bara för oss och bebis – så himla fint och tryggt! Alla var väldigt positiva, peppande och det var en lättsam stämning i salen vilket var väldigt skönt då både jag och Marius var nervösa. Men de var SÅ himla professionella och pedagogiska och berättade kring varje steg och jag kände mig oerhört trygg hela tiden och hade verkligen VÄRLDENS FINASTE upplevelse av kejsarsnittet. Tänker att jag inte ska bli långrandig kring alla steg i själva operationen utan kortfattat så fick jag ryggbedövning som tog direkt och efter diverse andra förberedelser kom två kvinnliga läkare (hjältar!) in i rummet, satte upp ett avgränsande skynke mellan oss och magen och sedan satte de igång med snittet.

Och kl. 08.27 plockade de ut en bebis med rumpan först och bara sekunder efter hörde vi det GULLIGASTE av skrik från andra sidan skynket. Och då fullkomligen brast det för både mig och Marius och vi grät med våra huvuden mot varandra av lättnad, lycka och en sådan intensiv kärlek att ord inte kan beskriva det. Varje gång jag tänker tillbaka på det ögonblicket blir jag alldeles tjock i halsen och ögonen tårar sig – det var verkligen det finaste ögonblicket jag upplevt i hela mitt liv.

De lade sedan bebis på en brits och rullade fram till oss så vi fick se krabaten för första gången och även nu såg vi var det var för kön; en liten pojke. Och tårarna fortsatte rinna på oss, Marius klippte navelsträngen och sedan lade de bebis runt min hals för anknytning. Och det lilla pyret låg och gnydde runt min hals medan tårarna rann och på andra sidan skynket plockade de ut moderkaka, rengjorde och sedan sydde ihop mig. Alltså förstå HUR häftig kroppen är och hur DUKTIGA läkarna är. Jag är helt tagen av upplevelsen – verkligen magisk varje sekund.

”Efterarbetet” tog totalt sett ca 40 minuter och sedan rullades vi ut ur salen och fick ligga 2 timmar på post-operativa avdelningen under bevakning och invänta att ryggbedövningen skulle släppa och jag skulle få tillbaka känsel och rörlighet i fötter, ben och rumpa. Sjuksköterskor kontrollerade här hela tiden mina värden så att jag mådde bra och de vägde och mätte även bebis vid denna tidpunkt. 3450g och 49cm liten pojk som var helt perfekt ♥ När två timmar sedan passerat och jag fått smärtstillande och bedövningen börjat släppa fick vi sedan bli transporterade upp till BB-avdelningen och vårt rum.

Väl på vårt rum så möttes vi av en barnmorska som kom med ”Grattis-brickan” och denna var SÅ efterlängtad. Nu var klockan omkring 13.00 och jag hade ju varken ätit eller druckit något sedan kl. 20.00 kvällen innan och dessutom genomgått en stor buk-operation och känslomässig berg-och-dal-bana så vid denna tidpunkt var mitt blodsocker nere på noll och jag kände mig nästan svimfärdig. Så dessa smörgåsar och äppeljuice var verkligen himmelriket. Och att äta detta och samtidigt titta ner på sin alldeles egna son som låg på mitt bröst, alldeles varm, gosig och med så mycket lent hår på huvudet och doftade så gott var en otrolig upplevelse.

Tänk att den 12/2 kl. 08.27 kom du tillvärlden och gjorde oss till föräldrar. Den finaste dagen i mitt liv ♥