Panoramavy.

Österrike

 

 

Tre bilder från idag då vi gjorde en liten topptur till Zitterauer Tish. En så kallad “kamvandring” där man går på en smal bergspassage med stup på båda sidor, haha höll fan på att bryta ihop totalt. SÅ LÄSKIGT! Men belöningen när man kom upp? Oslagbart.

 

 

Häpp, nu ska jag smörja in mitt vänstra öra (som har färgen knallröd) efter solens strålar idag och sedan stretcha lite innan läggdags. Sitter just nu på balkongen på vårt hotell, njuter av högsommarvärme och alperna från första parkett. Österrike alltså, bra fint!

 

 

Salzburger Almenweg.

Österrike

 

 

Lite snapshots från våra 48 första timmar i alperna. SÅ HIMLA HÄFTIGT! Alltså, naturen är så storslagen att det knappt går att beskriva i varken bilder eller ord, det är så mäktigt!

Vi började ju som sagt att vandra Salzburger Almenweg igår, men våra 3-4 dagars vandring blev förkortade till 2. De flesta övernattningshak (så kallade Hütter) öppnar inte förrän i mitten av juni och att lösa annat boende visade sig vara svårare än vi trott så därför fick vi “avbryta” efter två dagar. Men alltså, Salzburger Almenweg, vilka timmar det varit!

På 48 timmar har vi hunnit vandra från 552 m.ö.h till 1695 meter över havsnivån och vi har fått nypa oss i armen var femte minut, pekat och utropat åh, titta där!  konstant och haft världens finaste väder. Hallå, 26 grader, klarblå himmel och sol. Det blir knappt bättre! Och så har vi druckit vatten ur vattenfall, ätit en väldigt suspekt (men kalasgod) soppa, pratat tysk-engelsk-svenska med tyskar och österrikare som knappt förstår ett ord engelska. Och så har vi sovit på 1695 meters höjd i en hütte med världens vackraste vy. Och så har vi klappat tama fjällkor, liftat med ett gäng österrikare och ätit tonfisk ur burk, torkad frukt och lyckats utlösa en propp på vårt nuvarande hotellrum.

 

Ja, 48 timmar. Tänk vad äventyr man kan hinna med på den tiden!

 

Och nu? Nu ligger vi i en hotellsäng i Bad Hofgastein, tagit en väääldigt efterlängtad dusch och planerar morgondagens tur. Så himla härligt att få vara här!

 

 

Framme i Nürnberg.

Uncategorized

 

 

God morgon på er!

Igår hade vi första dagen av roadtrip och de 15 timmar vi spenderade i bil gick förvånansvärt smidigt. Tricket med att orka köra långt? Resa i bekväma kläder och stanna då och då för att motionera något. Jag tror många kollade lite snett på mig och Fredrik när vi, på färjan mellan Rødby – Puttgarden stor och gjorde knäböj och joggade runt på däck, haha. Men allvarligt? Det gör undervärk för kropp och knopp!

Igår körde vi i stort sett på motoräg/autobahn hela tiden och jag tror i stort sett att det var raka vägen för oss ner till Nürnberg. Landskapet i norra Tyskland är inte det mest spektakulära så det blev bara ett fåtal bilder tagna. Tror däremot att det väntar betydligt mer spännande körning (och vandring!) idag.

Vi befinner oss som sagt var just nu i Nürnberg. Kom hit igår kväll och efter en lättare kvällspromenad slog vi oss ner på hotellets restaurang och åt vit sparris och schnitzel. Alltså dör så gott! Har drömt om tyskarnas vita sparris ända sedan jag ät det för första gången i Düsseldorf för snart två år sedan. De vet minsann hur den ska tillagas och det var en riktig festmåltid vi intog innan vi stupade i säng.

 

Och nu? Nu är vi påklädda, pigga och ska bege oss ner för hotellfrukost. Och ute skiner solen från en klarblå himmel och väderprognosen lovar riktigt fint väder de kommande dagarna. Tanken är att vi senare idag ska påbörja vår långvandring som kommer ta 3-4 dagar. Under denna trip har jag inte med datorn, så följ mig på Instagram om ni vill hänga med på turen.

 

Hoppas ni får en riktigt fin, och solig, fredag ♥

 

 

Det där med att cykla.

Uncategorized

 

*tidsinställt inlägg*

 

De senaste veckorna har jag försökt cykla så mycket som möjligt till jobbet. Minst 2ggr i veckan har det blivit och det är underbart att ha den möjligheten, för de där 15 minuterna av frisk luft innan 8 timmar på kontoret är guld värda. Något annat som också är guld värt är att jag är mindre och mindre rätt nu när jag cyklar. Tänk att det snart gått 4(!) år sedan olyckan (LÄNK) men att rädslan över att cykla ändå finns där i bakhuvudet. Att cykla kan gå från att vara det mest naturliga i världen till att man får förhöjd puls varje gång man cyklar på en liten sten och tror man ska ramla är märkligt. Men jag antar att när man blir påkörd av en bil och slungas/voltar 7 meter i luften sätter sina spår. Cyklar ju förbi olycksplatsen varje gång jag cyklar till jobbet och får faktiskt kalla kårar varje gång jag tänker på hur allvarligt det faktiskt kunde gått, men jag hade änglavakt (och tydligen också starka lårmuskler) som räddade mig.

 

Hur som helst. Att cykla. Så tacksam över att det nu inte bara innebär skräck utan att jag faktisk stundtals också känner glädje i det.

 

 

1 2 3 393