För två helger sedan befann jag och Fredrik oss i svampskogen i jakt på kantareller. Och alltså, mycket är jag bra på, men att hitta svamp? Nej. Kan gå i timtals i skogen och komma hem med 4 stycken kantareller bara för att upptäcka att någon, två timmar senare, hittar svamp på exakt samma ställe nog för att fylla en ICA-kasse med. Så ja, någon svamplycka blir det sällan för mig, men jag njuter lika mycket av själva stunden i skogen som smaklökarnas eventuella jublande efteråt.
Att gå i timmar i skog som doftar friskt av mossa, granbarr och jord är fantastiskt. Att dessutom kanske se solen strila in mellan den täta skogen bidrar till ett slags magiskt sken som är oslagbart. Och hittar man svamp? Ja, då blir det förstås ännu bättre. Och sist vi var ute hittade jag en liten, liten näve med kantareller – men jag hittade desto mer Karl-Johan svamp. Jag är ju mer eller mindre uppväxt i skogen med både en mamma och pappa som älskar naturen och som lärt mig de mesta inom flora, fauna och svamparter. Men då jag, tyvärr, hittar svamp alldeles för sällan så blev jag osäker där mitt i skogen; var det verkligen Karl-Johan jag plockade? Jag tog i alla fall med mig 5-6 svampar hem och väl hemma skickade jag bilder till både min mor och far som glatt kunde gratulera till lyckad Karl-Johan jakt. Ångrade då såklart att jag inte plockat med mig de resterande 10 svamparna jag hittade i skogen och tänker att jag nog borde ge mig tillbaka ut och haffa dom.
Men Karl-Johan alltså, steker man dem ganska hårt är de fantastiskt goda och den kvällen avnjöt vi egenplockad, smörstekt svamp och det vi inte tillagade skivade jag tunt och torkade i ugnen (varmluft, 80 grader i ca 3 timmar). Och nu har jag alltså en burk torkad Karl-Johan i skafferiet som doftar Italiensk delikatessbutik och som påminner mig om en ljummen söndagseftermiddag i våra svenska skogar.
