Varenda morgon denna vecka som jag tagit bilen eller promenerat till jobbet har jag inte kunnat låta bli att förälska mig i morgonljuset. När dimman släpper från marken efter den kalla natten och stiger upp mot krispig luft – magsikt vackert! Och jag har hela veckan tänkt att det här måste jag ta vara på; morgondimma, solljus och magi.

Så idag,

idag ställdes klockan tidigt. Redan kl 05.45 ringde den och så tog vi oss ut. Jag, Fredrik, kameran och ryggsäckar fulla av filtar, smörgåsar och nybryggt kaffe i termos. Vi åkte ut till naturreservatet här i närheten, där sjöarna och stigarna avlöser varandra. Här trodde vi att dimman skulle ligga över vattnet och ljuset vara mjukt och magiskt på en och samma gång. Och mycket riktigt. I takt med att solen steg upp och ljuset svepte in lättade ångorna från vattnet och steg upp i en mjölkvit, mjuk dimma. Det var SÅ vackert! Och jag knäppte av bild efter bild och stannade då och då upp och tappade nästan andan av naturens skönhet. Att befinna sig mitt ute i skogen kl 06.30 en oktobermorgon är som balsam för själen. Det är så tyst, så stilla och luften är fuktig och sval på samma gång.

Och i takt med att solen visade sig lättade dimman försiktigt och femtio nyanser av höstlöv trädde fram och skapade den bästa frukostvyn jag kunde tänka mig.

Ja. Att ställa klockan på 05.45 en ledig dag för det här? Bästa beslutet någonsin.

Denna vecka har både jag och fredagsblommorna sett fram emot fredag. De som står nu i vasen sjunger minsann på sista refrängen och jag ser fram emot att fylla Flora-vasen med nya, spänstiga stjälkar.

Denna veckan har varit som ett slags vakuum för mig. Första veckan efter en otroligt hektisk period upplevs oftast så. När man ska hitta tillbaka till vanliga rutiner, vilopuls och ta ikapp allt det som fått hamna på ”det-tar-jag-sen-listan”. Igår var jag till exempel helt övertygad om att det var lördag när jag vaknade och kände mig inte alls med på att det var torsdag som stod i kalendern. Men torsdagen gick bra den också och idag har vi faktiskt fredag. En fredag som bjuder på solsken, nybryggt kaffe på första rasten och ett svettigt GRIT-pass på kvällen. Fint det.

Helgen kommer också föra med sig morgonpromenad (och förhoppningsvis) frukost utomhus, söndagsfika med mina favoriter och så en flygresa till Toscana sent på söndag kväll. Ja – fredag. Du är så himla välkommen.

Idag har jag varit hos tandläkaren. Ett vanligt kontrollbesök och jag tror minsann det var minst 4 år sedan jag var hos tandläkaren sist. Och jag kan inte hjälpa att känna en viss press och förväntan när jag besöker tandläkaren eller liknande platser. Det känns liksom som att jag är tillbaka i skolan och vill få högsta betyg på min tandhygien/hälsa/syn eller vad det nu kan vara. Så min puls är skyhög under de minuterna som tandläkaren undersöker mig och när han får in bilderna från röntgen håller jag nästan andan.

När sedan beskedet kommer att jag sköter mina tänder exemplariskt och att han inte hittade minsta lilla som såg konstigt ut vill jag bara göra high-five med mig själv och le fånigt hela vägen bort till betalningen. Det känns liksom då som om jag vunnit på något sätt. Som om jag bevisat för mig själv och (i detta fallet) tandläkaren att jag minsann är världsbra på att sköta mina tänder och i stunder som dessa blir jag som en 5-åring som vill ha Diplom och klapp på axeln för min insats.

Aningen fånigt kanske, jag vet. Men den drivkraft jag har om att alltid vara i topp och minsann göra mitt bästa är en drivkraft som jag älskar. Den håller mig ständigt på tå och nyfiken på utmaningar och en vilja av att komma framåt. Och med denna drivkraft medföljer även en enorm trygghet i mig själv och mina beslut. För jag vet att jag gör mitt bästa, är ambitiös och målmedveten och skulle saker inte gå min väg? Ja, då har jag helt enkelt bara lärt mig något nytt och kan växa som människa.

Nu? Nog med svammel och så ska jag utnyttja det sista av lunchrasten till en promenad i den krispiga septemberluften. Fint det.